|
Det är snöstorm. Här i Norrland kommer plogbilen och skottar vägen. Om det fortsätter att storma och snöa, så kommer den en gång till. Och då bor jag vid en allmän väg där det verkligen inte är mycket trafik, så servicen är god. En gång förra året såg jag att snön var så djup att underreden på bilarna gjort avtryck. Men det är ovanligt, och just efteråt kom plogbilen.
Ser i DN att trafiken och busstrafiken mellan Stockholm och Norrtälje varit mer eller mindre lamslagen sedan igår. Sonen skulle resa precis den turen igår på kvällen. Jag vet inte hur resan gick, och antar att han är på jobbet i Norrtälje nu. Det är lite typiskt, på eftermiddagen när jag pratade med honom så höll han på att spegöra sörlänningar i allmänhet därför att “fem, tio centimeter snö och trafiken stod still! haha” Det ska bli kul att höra hur resan gick.
Vi norrlänningar är vana med snö, och vi vet hur vi ska skotta både vägen, bilen och farstubron. Men jag vet faktisk en som körde bil i en fruktansvärd snöstorm. Han låg bakom plogbilen, fastän man brukar köra om den. Men den här gången var de så dåligt sikt att han tyckte att det var säkrast att ligga kvar bakom. Sedan körde plogbilen i diket, och han som följde efter gjorde samma sak.
De som färdas från Kirunafjällen till Narvik i Norge råkar då och då ut för att vägen helt enkelt stängs. När det går kör man sedan kolonnkörning med plogbilen först och därefter de andra bilarna i en lång rad.
När jag läser norrbottenstidningarna så nämns snöstormen bara på grund av att flyget på Kallax och Arlanda inte fungerar som det ska. Att snön är på marken ses som normalt.
|
|
Storslam för skidgymnasiet i Gällivare, när både Kalla och Hellner vann i världscuppremiären!
Det är ju här i Norrbotten som en stor del av Europas snö finns. Men när man vet hur förhållandevis få som ändå åker skidor i den här landsändan, så är det fantastiskt att två av de få ändå är bäst i världen idag.
Mycket roligt.
|
|
Charlotte Kalla vann! Överlägset. Kommentarer är överflödiga. Det är sådana här dagar jag är stolt över att bara bo tio mil ifrån Tärendö.
Jag har en puls på 120 av att sitta i soffan. Så lite träning för hjärtat fick jag också.
|
|
Världscuptävlingen på skidor i Gällivare har just börjat, och ingen vet än hur det går. Charlotte Kalla pratade innan hur hon har som mål att rycka sönder konkurrenterna i backarna.
Utan tvekan en skön inställning; att det är bra med backar, för där kan man rycka sönder de andra. Vi vanliga dödliga skulle nog tycka tvärtom; hoppas på bra glid och glida ifrån.
Charlotte är verkligen en förebild för norrbottningar och övriga svenskar.
|
|
Det har hänt igen; att ett äldreboende i Sverige inte fungerar. Brukarna har blivit kränkta, de bemöts inte med respekt och styrs auktoritärt av personalgruppen.
Varje gång det händer blir man så upprörd. De gamla är människor som du och jag. Hur kan man behandla människor medvetet illa. Varför blir man som personal så hård.
På Ekot jämförs boendet i Halmstad med hur långvården var förr. Men det är nog inte en helt rättvis bild. Jag jobbade i början av 1980-talet på en avdelning på dåvarande Centrallasarettet i Boden, där de då kallade patienterna var svårt sjuka. Där tyckte jag som verkligen var nybörjare, att vården var bra efter de förutsättningar som då fanns. Patienterna bemöttes med respekt och där fanns inte tillstymmelse till trycksår hos de som mest var sängliggande.
Jag har arbetat på en hel del ställen inom åldringsvård och handikappomsorg. Och jag kan säga att det varierar väldigt mycket på hur bemötande och vård fungerar. På ovannämnda arbetsplats där jag gjorde premiär var det bra, och de goda förebilderna präglade nog min fortsatta karriär inom vården. Men jag har även sett andra exempel som mer påminner om det nu aktuella boendet i Halmstad.
I Sverige idag finns boenden med konservativa och auktoritära personalgrupper. Trots anmälningar genom åren händer ingenting. En gång när jag arbetade inom samma område hände det något riktigt alarmerande, och då tänkte jag; nu händer det äntligen något. Men nej, efter att avvikelserapporten var skriven (inte av dem som var med) och ärendet föredragits av de styrande hände - ingenting.
Genom åren har många som inte stod ut med arbetssättet på ovanstående ställe gått vidare till annan verksamhet. Någon som vågat har försökt att protestera, men många vågar inte utan är rädda om jobbet.
Kränkningar kan röra sig om de mest besynnerliga saker; att rycka undan sin egen hand när någon kommer och vill hålla i den. Att neka någon att gå ut som bestraffning. Att aldrig få komma ut för att handla eller göra ärenden. Att slita upp en brukare med svår värk, mer eller mindre med våld, därför att man inte har tid att vänta att vederbörande stiger upp själv.
Det finns gruppboenden där inte den sociala samvaron och gemensamma aktiviteter befrämjas. Där inte brukarna är tillåtna att vistas i sina gemensamhetsutrymmen, och där personalen sitter inlåst i sitt fikarum.
Varför blir det så här i en arbetsgrupp? I Halmstad ska de lösa problemet med att splittra gruppen och börja om från början med ny personal. Den lösningen tror jag faktiskt på, ibland hjälper inget annat. Jag har faktiskt varit med om att ny personal som aldrig arbetat i vården, på ett par dagar lärt sig att brukare inte får gå till ytterdörren och se ut. Alltså att man ska var auktoritär och bestämma över dem.
Om man helt enkelt skiter i en gemensamt antagen värdegrund, då tycker jag faktiskt att man får finna sig i att byta arbetsplats. Allt är en fråga om bra ledning. Om boendet är kommunalt eller privat spelar i grunden ingen roll. Jag har sett jättebra och välfungerande enheter inom båda sektorerna.
Jag tror att jag besökte och skrev ett reportage om det prisade demensboendet Rönngården i Tärendö som ren debriefing. Efter mina år i vården ville jag vara säker på att vård verkligen går att göra bra.
Och där var fantastiskt; enormt bra respekt och bemötande, bara gemensamma måltider för de boende OCH personalen. Aktiviteter, stimulans och utflykter. De boende var på ett naturligt sätt delaktiga i exempelvis matlagning och tvätt. Där finns en personalgrupp som gett sig den på att de gör ett viktigt och bra jobb, och att de skulle ha låg status verkar det inte som om de ens har tänkt på. De inser värdet av att trivas på jobbet, att det naturligtvis har betydelse för att de ska kunna göra de dementas sista år så bra som möjligt.
Tänk att gamla kan få bo så. Att du när den dagen kommer, kan få skala potatis och känna dig behövd. Att du som har bra ben kan få gå ut och hänga tvätten en vacker vårdag. Att det finns någon som vakar över dig och hämtar in dig när du inte kommer ihåg var du är på väg. Och att få sitta och känna lukten av mat som lagas, även när du inte kan delta aktivt.
|
|
Om jag skulle välja ett missbruk, så är det utan tvekan mat. Mejlade igår till några släktingar om matförslag till nyår. Är det inte lite sjukt att tänka på nyårsmaten i november? Kanske borde vi gå på någon slags avvänjning, eller bilda en samtalsgrupp där man kan diskutera hur man ska kunna äta så mycket som möjligt utan att rulla fram.
De finns en del av oss som insett vikten av att äta mycket rätt fett, så vi njuter av att tugga i oss smör och dricka grädde. Eller så sätter vi det i maten. Av en händelse är det vi extrema fett och antikolhydratätare som är de minst överviktiga.
Här är ett mycket gott afrikanskt recept med lite grädde, mycket kryddor och inte så många kolhydrater!
http://www.aftonbladet.se/matvin/article3765330.ab
Jag kommer från en familj där alla äter i stort sett allt. När jag växte upp hörde jag inte ens talas om folk som ratade viss mat. Hos oss glufsade vi glatt i oss surströmming och kåldolmar. Gravlaxberoendet är också ganska utbrett.
Surströmmingen förtjänar ett eget stycke; jag kan komma på mig själv att tycka synd om människor som inte äter surströmming. Det är synd om människan. Själv har jag bara ätit det en gång i år vid premiären, men ändå. Den äldsta sonen i Haninge har bjudit sina kamrater från södern på surströmming. Jag tror att de överlevde.
Han brukar även göra palt åt en massa kompisar. Jag har ett bra tag funderat på att hyra ut honom. Affärsidén är att han kommer hem till utflyttade norrlänningar och lagar palt. Och så betalar kunderna till mig, som fött upp honom så exemplariskt. Enligt rykten finns det inte ens köpespalt i Stockholmstrakten.
Men nu är det snart nyår. Brorsdottern som tycker att jag ska skriva i bloggen att hon är så bra, har kommit med ett menyförslag. Hon och hennes systrar gjorde verkligen ett bra jobb förra året med disken från nära femtio personer. Så belöningen i år är:
- Ni slipper disken! Men inte att fixa karaoken.
|
|
Jag läste just på Aftonbladet att en 15-åring kollapsat vid datorn på grund av för mycket dataspelande. Vad ska man säga?
- Gå ut och lek, är den första tanken som dyker upp.
Det är nog lätt att fastna i spelträsket, förhoppningsvis finns det någon vuxen som kan komma och dra lös de drabbade. Men det bästa vore nog om man kunde visa någon stig som går runt på fastare mark. Det borde räcka om man stannar helt kort och tittar ut över träsket för att sedan fortsätta med livet.
Själv lägger jag patiens ibland. Och det var några veckor för ett antal år sedan som jag var Tetris-beroende, och jämnt satt och glodde i min hajfena till mobil.
När jag tänker på min hajfena så har 22-åringen lånat den i somras när hans egen telefon gick sönder. Trots hot om att göra honom arvlös har jag än inte fått tillbaka den. Det blir kanske till julklapp, jag ska skriva det på önskelistan.
Helgens bästa nyhet var nog att samme unge man slutat att spela poker på nätet, “det är så tråkigt” var förklaringen. Det var roligt. Han är den av barnen som suttit mest vid datorn och spelat. När han var i gymnasieåldern tog jag och gömde modemet ett par gånger. Ett bra tips om man vill provocera avkommorna och åstadkomma ett ramaskri.
Men allvarligt, det största bekymret är nog att barnen missar så mycket annat om de sitter fem timmar om dagen vid datorn. Det finns så mycket socialt och fysiskt som ska utvecklas istället, fler och viktigare saker ju yngre barnen är.
Och allt på nätet lämpar sig verkligen inte för barnaögon. Kolla gärna på Insider på tv 3 på onsdag kl. 22, som handlar om hur nätpedofiler härjar fritt på ungas sidor.
Som förälder behöver man verkligen inte vara orolig över att barnen inte hinner lära sig tekniken, det där tror jag är en obefogad oro från oss “stenålders” föräldrar. De äldre barnen fick dator är de var 16 och 18 år. De har verkligen inget problem med sitt tekniska kunnande. Däremot sa en av dem att han var less Messenger för flera år sedan, och nu är det tråkigt att spela poker också. Ja det var roligt...
|
|
Det är 90 år sedan idag som första världskriget slutade, 11 november 1912. Henry Allingham som var med under flera av de stora slagen till sjöss och på land, tror att vi går mot en bättre värld. Att vi snart blir en enda nation. Det är inte illa att vara optimist vid 112 år ålder. Den positiva läggningen fick han trots sina upplevelser, trots att han kommer ihåg saker han helst hade velat glömma. Som hur det luktade när han hoppade ner i en granatkrater, av människodelarna som redan låg där. Inslag med honom finns på DNs Webb-tv.
Det är fascinerande hur somliga minns saker från mycket länge tillbaka. Min farbror minns också när första världskriget startade, han var då två år. Det han kommer ihåg var att kvinnorna grät.
Första världskriget tog minst 10 miljoner soldaters liv, förutom de civila. Har vi lärt oss något om historien? Henry Allingham har det i alla fall. Han känner sig inte sugen på att fortsätta och slåss, men det gäller nog de flesta 112-åringar.
På tal om tider som flytt så såg jag också i DN att Peter Englund, historikern, har samma favoritordspråk från Havamal som mig;
sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger.
Men det vill han säga att han stiger upp tidigt för att arbeta. Jag tycker att ordspråket är bra att tillämpa på alla som sover länge på morgonen. Som exempelvis de få gånger de unga vuxna sönerna sover i samma hus.
Jag borde skriva nya citat från Havamal på kylskåpet varje vecka. Många visdomsord håller i 1000 år.
Frågan är nu: Lär vi oss något av historien? Är de bara de med bra långtidsminne som lär sig något? Eller är det de som genom belöning eller bestraffning lärt sig något? Eller är det de som klarar av att reflektera över egna och andras misstag, som lär sig något? De som knappt kommer ihåg något av egna och andras upplevelser, lär de sig inte ett skit? Går det rent utav att leva för dagen och göra samma misstag som massor av människor, trots att man är mycket väl medveten om att andra redan gjort det? Är det exempelvis speciellt originellt att börja att röka och supa fastän man vet hur många som dött av det?
Vi människor kommer förhoppningsvis ihåg att inte slåss. Henry Allingham kommer ihåg sina stupade kamrater med tacksamhet. För honom var det verkliga människor, 20-åriga pojkar som han själv. Inte bara några av de 10 miljonerna stupade. För mig är de ju bara siffror, men jag hör av hans berättelse att de har en annan betydelse. Och då blir jag förhoppningsvis berörd. Och så kanske jag lär mig något.
|
|
Jag måste säga att jag inte läser bloggar regelbundet, och jag har ingen favoritblogg. Men om jag söker något speciellt, då kan jag komma in på någons resonemang som rör ämnet. Men att det ska vara ett måste att sitta och se vad mina vänner ätit till frukost eller vad de shoppat idag, det förstår då inte jag. Och än mindre förstår jag att jag skulle vara intresserad av vad för mig helt okända shoppat. Förmodligen är jag inte ens nog intresserad av mina vänner. Eller, hjälp, jag kanske inte har några!
En som jag förmodar är min vän ringde häromdagen och vi pratade i två timmar. Samtalet i skriven form hade blivit en tegelsten i klass med Kristin Lavransdotter. Vi avhandlade många ämnen och bland dessa blogg, face book och dylikt. Vi har båda fått inbjudan till någons, ja vad heter det, sidor. Men vi har inte ens idas ta reda på vad det är.
Det var också en gång en gullig pojk, en före detta kurskamrat, som skickade en inbjudan till något slags forum till oss alla från kursen. Och jag tänkte att jag skulle ta reda på vad det var för något. Men inte blev det, och jag har fortfarande dåligt samvete. Han kanske tror att jag inte gillar honom, men förmodligen inser han nog att jag var lite för gammal för det där, vad det nu var.
Men ibland kollar jag på en annan kurskamrats blogg, men det är bara för att den är på nättidningen som jag läser jämnt. Och jag medger att det är kul att se vad hon sysslar med. Andra som passerat i livet har just passerat, och ibland undrar jag över var de tog vägen. Några saknar jag faktiskt mer än andra.
Till dem som sköter hela det sociala livet på nätet hör jag alltså inte. Men på sistone har jag faktiskt skummat igenom för mig helt okända människors bloggar, bara av den anledningen att de blivit utsatta för brott. En ung tjej dog, och då undrade man ju förstås varför. På nätet dök en hänvisning till hennes blogg upp, och jag skummade igenom en del av den för att få ett svar. Men för mig känns det som ett brott mot griftefriden. Jag har läst flera bloggar där människor skriver att de är så lyckliga, och där man senare med facit i hand fått motsatsen kastad i ansiktet.
Kanske fyller genomsnittsbloggen funktionen av den putsade fasaden. Det som förr skulle vara fint utåt; de rosa volanggardinerna, den blanka bilen eller de välkammade barnen har istället blivit digitaliserat. Klick. Här är mitt nya tvättfat med rörelsesensor. Klick. Här är barnen, prydligt påklädda för att inte falla pedofilerna i smaken. Sen är det mycket; jag och X är så lyckliga, han är världens gulligaste. Varför måste man skrika ut sådant över hela cyber space? Fast det är klart, jag har nog mest läst de bloggar där det sedan sket sig rejält.
Att man måste framhäva sin egen lycka kan tyda på att det egentligen är tvärtom. Sedan kanske man känner sig mer bekräftad ju fler face book kontakter man har. Eller så kommer livets mening galopperande ifall man har många i telefonboken.
Jag raderar i telefonboken med jämna mellanrum, exempelvis de jag inte ringt till på ett år. Men en del sparar jag förstås fastän jag inte talat med dem på fyra år. Jag kom precis på att jag kanske skulle söka igen någon på Eniro, eller kanske någon rent utav har en blogg?
|
|
Det har varit Allhelgonahelg, och vi har tänt ljus för att komma ihåg de döda. Kyrkogården i Grelsbyn, Överkalix sluttar upp mot bergssidan och det för med sig att man ser ALLA ljus. Det är helt enormt vackert, nästan ännu mer ett år som nu med barmark. Kontrasten mellan ljus och mörker förstärks.
Vi var i kyrkan i lördags när ljus tändes för de som gått bort under året. Bland alla avlidna lästes min pappas namn upp. Han var en av många som lämnat trakten runt Överkalix. Det är verkligen speciellt att bo på en liten ort, av de döda som lästes upp kände jag flertalet. Där fanns flera bekanta som jag då och då stannade för att slänga några ord med.
Men det finns liv också. Jag fick ett mejl från kusinen som är i Indien, och hon har blivit farmor här hemma. På tal om Indien så har visst pappa sagt att han tappat sitt lokalsinne där på 1970-talet. Det visste jag inte förrän nyligen, och det var tydligen inte så konstigt eftersom månen ligger upp och ner där. Kusinen som aldrig har haft något lokalsinne ska visst leta reda på pappas. Men jag tror inte riktigt på den historien, nog vandrade pappa omkring miltals i skogarna även efter han kommit hem från Indien. Så det var nog bara där han inte var orienterad, och i vilket fall som helst är det ju viktigare att hitta bland myrar och berg i Bredträsk. I Indien finns så många att fråga om man går vilse.
Isen har lagt sig över både Djupträsket och Grundträsket, men det är ingen snö. Så det innebär att detta är en av de få år som det går att åka skridskor. Jag och min kamrat när det gäller strapatser åkte skridskor i en mil på Grundträsket igår. Mina gamla Jofa-skridskor från 1975 fungarar fortfarande, och det är underbart vad man kan svischa fram fort på isen. Vi var nästan i klass med Börje Salming, men utan både klubba och puck. Bildbevis finns på bildsidan nr 6, om någon är intresserad av att se riktigt snygga hockeyrör.
|
|
Jag har tänkt att jag ska sluta att läsa självbiografiska böcker ett tag. Skönlitteraturen är väl ändå att drömma sig bort i en fantasivärld? Så enkelt är det förstås inte, de flesta romaner består förmodligen av en noggrant ihopfogad blandning av fiktion och det självupplevda.
Vad är då sanning i självbiografin? Det spelar egentligen inte så stor roll att en del är påhittat, och sedan vet väl ingen vad sanning är. Se bara på syskonen Myrdal med sina berättelser om Alva och Gunnar. I psykologin får man lära sig att syskon INTE växer upp i samma miljö fastän de lever i samma familj. Var och en är den andres miljö. De flesta som växt upp med syskon eller har egna barn “vet” exempelvis att äldre barn får ta naturligt större ansvar, med allt vad det innebär för det senare livet.
Självbiografin har vad jag tycker i alla fall något genuint och äkta. Att det mesta förmodligen är sant gör att man lär sig en del om världen. Att den sedan blir intressantare om det är sant eller om författaren brett på lite, spelar inte så stor roll.
Senast läste jag Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Den blev verkligen debatterad när den kom ut, om huruvida den är sann eller inte. Jan Guillou "visste" att hon blivit dumpad och ville hämnas. Hur han nu kan veta det, och det undrar Drougge också i en intervju i Aftonbladet:
– Att han påstår sig veta vad som hände innanför mina väggar är rena dumheter. Han vill tydligen blunda inför det faktum att jag utsattes för en svår misshandel som gav mig skador jag behövde sjukhusvård för och som finns beskrivna i två läkarintyg. Jag var både blåslagen och sönderbiten i ansiktet och hade dessutom strypmärken på halsen. Och detta vägrar Guillou kalla för kvinnomisshandel.
Drougges roman förklarar hur en stark kvinna kan gå in i ett destruktivt förhållande, det är ju det man undrar över. Hur kan det hända? Den kan ge kvinnor (och män också ibland) en tankeställare; att alla bör var på sin vakt. Egentligen borde någon med denna kunskap skriva en kort “ABC med varningsklockor” som borde ringa under den första tiden i ett förhållande. Som man kan berätta åt sina döttrar.
Hur gick det då med min ambition att läsa ren och skär fiktion? Nå, inte så bra; nu läser jag Iris Johanssons självbiografi om hur det var att växa upp som autist, i En annorlunda barndom. Jag är bara i början av boken, men tycker redan att jag fått många svar på frågor om autism som jag undrat över. Jag har arbetat med funktionshindrade under några år, så jag är intresserad av ämnet.
Boken handlar om Iris som föddes 1945 och alla såg att det inte var som det skulle med henne. Någon tyckte att hon skulle lämnas på ett hem, som det var vanligt förr. Men det ville inte hennes far, som med mycken möda och stort tålamod gjorde henne till en välfungerande människa.
Eventuellt var det tur att hon inte fick en diagnos, då kanske han hade fått veta att det var omöjligt för henne att lära sig än det en och det andra. Att leva med någon som har ett sådant funktionshinder måste vara speciellt. Många förklaringar kommer säkert senare i boken, framförallt hur den med autism tänker. Och hur omgivningen ser att något är fel. Det undrar jag, som är så social att jag nästan blir trött på mig själv; När märker man att man inte får en vanlig kontakt?
Hon hade i alla fall tur att växa upp i en familj som var van att ta hand om udda människor, det hade de gjort i generationer. Sedan ser man hur sociala vi människor är naturligt, och vad vi lär oss: Att vi inte bara så där ska berätta för grannkvinnan och hennes man att en tredje person sett henne och en annan man i sänghalmen....
Snart blir det riktig skönlitteratur.
|
|
Jag mejlade med en gammal studiekamrat som satt på jobbet och längtade efter sina barn. Hon har små barn, och man saknar dem mer ju mindre de är.
Jag brukade nästan aldrig resa bort utan dem när de var riktigt små. Men när den första var knappt 1 1/2 år åkte jag till Göteborg i några dagar och lyssnade till Bruce Springsteen. Jag trodde inte att det skulle vara något problem. Men det var det. Inte för honom, som var hos farmor, men för mig. Då insåg jag att jag inte stod ut speciellt bra med att lämna barn som är för små för att man ska kunna förklara när man kommer tillbaka.
Men när den yngste pojken var drygt ett år vandrade jag ändå i Kebnekaise med de två äldsta. Jag förstod att jag skulle sakna lillgossen, men ibland måste man göra annat. Jag minns att jag drömde att han satt vid min sovsäck där i tältet. Och hur han andades i telefonluren när jag ringde från fjällstationen.
Barnen är mellan 12 och 24 år nu, så nu är det ett helt annat läge. Men ibland kommer saknaden, och det dåliga samvetet därför att jag inte har hört av de vuxna på exempelvis en vecka. I fredagskväll ringde jag först den ene, som inte svarade - de svarar i stort sett alltid (därför att de vet att jag är kapabel att ringa till polisen annars).
Den andra sonen sa att den första förmodligen jobbade på fängelset, och att han brukar sluta kl. 20. Han vet precis hur jag är, att jag måste lugnas redan innan jag hunnit jaga upp mig. Strax efter kl. 20 ringde den första, han hade just blivit utlåst från fängelset och såg att jag ringt och då ringer han alltid upp. De är så gulliga. De förstår att jag vill höra att de lever när jag ringer.
Sedan är det kul att kunna säga till omgivningen vad de sysslar med. Och för en själv att veta vilket land de befinner sig i. Den äldre hade just kommit hem efter någon veckas jobb i Lettland och Litauen. Han hade det bra och var glad över att han fortfarande fick gratis kaffe på OK i Haninge, där han jobbat under studietiden. Han lät ut nöjd över livets små glädjeämnen, och verkar inte ha tagit så stor skada av att jag lämnade honom och drog iväg för att se Springsteen.
|
|
Det är mycket nu. Med mindre smickrande vidriga manshistorier. Jag började med att läsa boken om Alexandramannen som blivit dömd för mer än 50 sexualbrott mot unga flickor. Många av dem bara 12-13 år. Just nu läser jag boken om Unni Druogges förskräckliga sju år med ett mindre sympatiskt exemplar av det manliga könet. Vilken klaustrofobisk skräckhistoria.
Och sen är det nyhetsföljetången om den försvunna Carolin från Piteå. På morgon kan man läsa att den anhållne förmodligen kommer att erkänna dråp. De uppseendeväckande men ändå så vanliga första kommentarerna från folk runt omkring om den misstänkte; Nej, inte han, han är ju så lugn.
Varför har inte våldsamma, psykopatliknande eller pedofiler till män en stämpel i pannan? Bara så att kvinnor och barn vet vad som gäller från början.
Visst finns det män som är normala, även bakom den fina fasaden. Visst finns de?
|
|
Jag fick nyligen reda på att jag har släktingar som blev dödade av kosacker 1716. Kusinen och jag tyckte att det var lite häftigt. Ja, det var väl så lagom kul för de drabbade; gästgivaren Hans Nilsson från Häns i Bränna med son och sonhustru. Huset blev nedbränt men de efterlevande fick fem års skattefrihet så de kunde bygga upp ett nytt.
Det var nog inget lätt liv att under brinnande krig som egentligen pågick någon annanstans försöka klara uppehället. Alla män i vapenför ålder låg inkallade, kvar var nästan bara de gamla och mycket unga männen. Det var ett tjugotal i trakten runt Överkalix som blev offer för härjningstågen.
Häns-Häns bodde längst mot söder i Bränna. En av hans ättlingar berättade igår att att ryssarna kom ridande från Grelsbyn längs efter isvägen som gick över avan. Den bilden har stannat kvar hos de efterlevande i snart 300 år.
Hans blev 64 år. Han var pappas farmors farfars farsfars farfar. Förutom den dödade sonen hade han en son som blev min förfader. Han var 21 år vid kosackernas besök och jag undrar var han var då; var han inkallad eller gömde han sig? Tänk vad många vi är runt om i världen som har hans gener. Det var klokt av honom att hålla sig undan.
|
|
Jag har sedan ett par månader besvärats av tennisarmbåge, nu har jag ställt en 100-procentig diagnos via nätet. Allt stämmer.
Jag passar väldigt väl in i gruppen som drabbas mest, jag prickade nog in alla typer; över 40 år, kvinna, hobbysnickare, datoranvändare.
Nu har jag tigerbalsamerat armbågen, använder pekskivan till datorn med vänster hand, lindat handleden med elastisk binda och stretchat underarmen. Så ska jag sluta lyfta tegelsten, murbrukssäckar, järnspett, klyvyxor, murarhammare, skotta sand, böja handleden uppåt, lyfta stekpannan, klippa får, skala potatis och slita upp tall- och björkskott. I alla fall några dagar. Sen när det blir bättre ska jag fortsätta, för jag älskar att sitta vid datorn och att slita utomhus.
För övrigt har jag inte spelat tennis sedan jag och grannpojken gick på tennisskola på Brännaberget i mitten på 70-talet. Vi nötte forehand och backhand i stekande solsken, jag minns det torra röda dammet. Sedan cyklade vi hem. Det var väldigt spännande att se om cykelkedjan skulle hoppa av när vi släppte nedför berget. Vi lever än, så det klarade vi bra.
Utan att bli en “bättre förr”-tant så undrar hur många ungar idag som skulle släpa sig uppför den branta vägen med cyklar och allt för att spela tennis. Vill man frossa i hur skör nutidsmänniskan är så rekommenderas I trygghetnarkomanernas land av psykiatern David Eberhart.
Vi 60-talister är då ett segt släkte, det tar 30 år efter träningen innan tennisarmbågen bryter ut i full styrka.
|
|
Veckans höjdare, hittills: multimediaföreställningen Nurmen lintu - Ängens fågel med Hasse Alatalo, Mikael Segerström, Jan Olofsson, Ove Hansson, Lars Paulin och Anders Alm. Jag begav mig till Svartbyns byastuga med förväntningar att det skulle vara hyfsat bra, jag gillar ju musiken och musikerna har jag ju hört kan spela. Men föreställningen var över förväntan!
Jag har sagt i ett antal år att musikuppträdande kan väl vara bra. Men. Har man sett och hört Pink Floyd på Ullevi, då är allt annat bara....ja bra.
Tills igår, fan, Nurmen Lintu var ju som Pink Floyd i norrbottnisk tappning. Musiken och bilderna tillsammans var en enorm upplevelse. Jag har lust att åka och se de andra föreställningarna runt om i länet också.
|
|
Den äldsta sonen har jobbat i Litauen sedan förra veckan, igår vid 22-tiden ringde jag för att kolla läget. Jag hade tur, han hade tid att prata. Det var den första lediga stunden på flera dagar.
Han hade i alla fall hunnit lyfta huvudet från arbetet och se på omgivningen; den litauiska landsbygden. Han som föddes i mitten på 80-talet sa att allt var som på 70-talet, hur han nu vet det.
Fascinationen var i alla fall stor över böndernas skördemetoder, så här tar de upp potatis: En man styr en häst, bakom hästen är en plog som två män styr och plöjer upp potatisen, efter dem går en och sätter potatisen i hinkar och sedan kommer ett par kvinnor och häller potatisen i säckar. Sonen som kommer från företagarsläkt, funderar på att börja sälja jordbruksredskap till Litauen. Jag misstänker att dessa bönder inte är huvudaktörerna på den så kallade marknaden.
Jag blev i alla fall nostalgisk över beskrivningen över hur det är på landet utanför Vilnius. Barndomen i slutet på 60-talet dyker upp, och jag kommer ihåg Inaberi-hästen som var den sista arbetshästen i byn. Jag minns hur jag stod och såg på när den spänd framför plogen plöjde grannens potatisland. Men den gick till de sälla jaktmarkerna och tio år senare hade bror min ett stort schabrak till potatisupptagare. Jag tror att det är trevligare att ta upp potatis i Litauen, men förmodligen får de mer ont i ryggen.
Sonen som vuxit upp i Norrbotten bland lingon och hjortron, talade sen lyriskt över allt man kunde äta direkt från träden - äpplen, päron, plommon. Det är vi inte vana med, det så roligt med något nytt. För oss från norr är det är svårt att sluta glo på citronerna i träden när man är vid Medelhavet. Jag fick så lust att åka till baltstaterna eller Rumänien på en nostalgitripp.
Är det något jag avundas svea- och götalänningarna så är det närheten till resten av Europa. Vi bor fem mil från Finland, dit är det nära och på tal om det; Sonen jobbar nu med två finnar, två danskar, två litauer och en svensk. Han kan prata med alla utom finnarna, där föreligger en språkförbistring, med vår närmaste granne.
På tal om landsbygden, jag såg två minuter av Debatt igår och stod sedan inte ut. Vilket svammel! Folk borde få bo var som helst, det går faktiskt att försörja sig i Norrland också. Varför finns det arbetslöshet i Stockholm när många jag känner fått jobb där på det första stället de sökt? Varför måste någon bo på landet i Sverige, Litauen eller i Brasilien; jo för att fixa mat till alla i jordens städer. Det spelar ingen roll om man är köttätare eller vegetarian eller vegan - någon måste odla jorden.
Nu ska jag inte var grinig, det blir nog bra när jag får lite hargryta med ett gott rött vin i helgen.
|
|
Dagens nyhet; USA-bank i konkurs och Stockholmsbörsen rasar. Det är sådana här gånger som det är tur att jag knappt har några pengar. Det hade inte varit kul om man haft välfyllt fondkonto, sen hade man suttit och sett tusenlapparna flyga iväg. Eller så hade man gjort som många andra, suttit och sålt aktier och fonder nu på morgon.
Det här med börsens svängningar är till stor del uppbyggt av rykten och förväntningar, om jag förstått det rätt. Som rykten i en by alltså, och det vet väl alla hur det är. För att inte tala om hur de i grannbyarna är, eller dem i grannstäderna.
När jag grundlade mina ansenliga kunskaper inom etnologin, 10 gamla poäng, så lärde jag mig att det är vedertaget att man snackar skit om grannbyarna. Här Norrbotten vet ju “alla” lulebor hur överkalixborna är, och piteborna. De som bor inne i stan vet hur de som bor på Tuna och Hertsön är, minst lika kriminella som överkalixborna kan tänkas. Och i Överkalix vet vi minsann vad hur en kalixbo är, för att inte tala om jockarna, de som bor i Jockfall. Det vet vi fast det knappt bor någon kvar där.
På ett elegant sätt tog jag då och kopplade ihop investmentbanken Lehman Brothers fall med Jokkfall. Om bankens sorti från de lyckligas värld har jag hört på Morgonekot. Och det första som möter mig på SVDs nättidning är samma vinkel av nyheten; De anställda bär iväg sina personliga saker från kontoret. På Ekot sa en ungefär så här; “men tror ni att det är något roligt att lämna foton på familjen här på banken...” Ja, jag förstår inte riktigt tragiken, att det här med fotona är det värsta, men det är väl något amerikanskt. Det är väl något liknande som då en svensk demokrat boende over there sa “ hur ska Sarah Palin kunna bli vice president som inte ens kan ta han om sin familj...”
Jag tycker nog mer synd om jokkarna, de är ju så få. Speciellt synd om dem blir det om någon av pensionärerna där satt sina sista sparade kronor på en fond som störtdykt nu på morgon därför att banken i Amerika gick i konkurs.
Jag vet inte så noga varför banken gick omkull, förmodligen inte för att de anställda satt och tittade på sina inramade familjer istället för att arbeta. Det är nog inte så enkelt.
|
|
Dagens nyhet; Det är nytt utseende på iTunes, alltså musikprogrammet i datorn. Det kommer jämnt uppdateringar och jag slutför dem utan att märka någon skillnad. Men nu är det verkligen skillnad. Om det är en positiv nyhet och förändring vet jag inte än, men chocken innan jag hittade min musik har lagt sig. Det är faktisk mer överskådligt.
Så nu har jag eller åtminstone min musik blivit kategoriserad på ett tydligare sätt än förut. Hmmm. Det finns i alla fall ingen funktion som gör ett sammanfattande omdöme om musikstilen. Jag är nog bluesfolkhårdrockare för det mesta. Classicheavyfolkblues.
Allvarligt talat så förstår jag inte detta att dela in musik i fack, mest troligt är det väl så man inte ska gå till fel hörn av skivaffären. Å andra sidan finns det knappt några skivaffärer mer. Den senaste såg jag på NKs vind förra året. Bland den häftigaste klassiska musiken spelar förresten hårdrockarna Deep Purple i låten April.
Hur kommer det sig förresten att Mike Oldfield är New Age och Pink Floyd är Rock? Jag är ju så gammal att jag vet knappt vad New Age är för något. Undrar om Mike ens vet det själv, gjorde en snabb research och fick reda på att karln är 55 år gammal. När han gav ut sin första skiva 1973 var han 20 och jag 10 år. På hemsidan mikeoldfield.com får man även reda på att han faktiskt är snygg...
På tal om ålder så känns det än i själen när sönerna födda -84 och -85 stod som levande frågetecken någon gång under slutet av förra millenniet, när jag fick för mig att spela mina gamla LP-skivor och nämnde i förbifarten “hoppa inte i golvet medan vi spelar!” De förstod ingenting, och de gör de nog inte än.
Dagens musiktips; Sentinel från Oldfields Tubular Bells II eller varför inte On the Turning Away från Pink Floyds Delicate Sound of Thunder.
Veckans You Tube är Jokkmokks-Jokke som sjunger GulliGullan - vad romantiskt! Steve med Lloyden (Sven Melander) och Nile City med Greger i porrbutiken är också höjdare. You Tube är verkligen ett eldorado för oss nostalgiker.
|
|
Dagens negativa nyhet, som dock är mycket väntad utan att man behöver var speciellt pessimistiskt lagd: Elnätavgifterna höjs av de flesta bolagen.
-Nää, är det någon som är förvånad?
Elleverantörerna har som bekant monopol på sitt område, och då är det inte svårt att höja priset. De lägger ner så mycket pengar på underhåll och bla, bla. Det är ungefär som när kilowatt-priset höjs för att det varit för lite vatten i magasinen; eller för mycket.
Men det finns ett ljus i mörkret, ett färskt exempel där den mänskliga civilisationens avtryck håller på att återgå till naturen.
I helgen såg jag den igen, hackspetten som gör åverkan på Vattenfalls stolpar. Den var igång redan under förra våren, men jag funderade inte närmare på det. Ärligt talat så visste jag inte ens om det var el- eller telefonledningen som var målet med detta attentat.
Eftersom jag nu fått information om att det är elledningen som är så pass rutten att hackspetten uppenbarligen finner föda i den, har jag börjat att hålla tummarna. Tänk om alla stolpar bara faller och ligger kvar hela vintern; vilka pengar det finns att tjäna! Personligen klarar jag mig utan el, i alla fall till jag blir less att åka iväg till någon grannby och ladda mobilen och min MacBook.
Hackspetten är i alla fall min kompis.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|