|
Jag kollade på platsbanken. Det finns ett (1!) ledigt jobb i min kommun, och i den närmaste grannkommunen finns också ett. Dessutom var båda deltidsjobb. Voj voj. Inte kul för de arbetslösa.
Det lediga jobbet i denna kommun är som delgivningsman, så då har jag chansen att äntligen bli man. Delgivningsman. När jag var liten hade jag en period i åtta, tio års åldern när jag ville vara pojke. Men det var bara därför att de fick spela fotboll, så idag finns det ingen fördel med att vara man överhuvudtaget. Och även jag fick spela fotboll till slut.
Min granne och barndomskompis, en kille, kommer ihåg att vi lekte varje dag när vi var små. Och det bestående minnet han har är att jag var så bra på att spela fotboll. Vad roligt att få skryta. Men det var då, nu gläder jag mig åt att kunna gå, halvvägs till 90 som jag är.
|
|
Lyrik kan vara vackert gastkramande och spännande, som den 30 sidor långa dikten The Rime of the Ancyent Marinere. Den är skriven av Samuel Taylor Coleridge i slutet på 1700-talet, och bidrog till romantikens inträde i Europa.
Där kan man läsa om ett fartyg som ger sig ut på en långresa. Mest troligt var Coleridge inspirerad av James Cooks upptäcksfärder.
Så om ni ger er av på segelfärd, vad ni än gör; skjut inte någon albatross. Här är ett litet utdrag:
All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.
Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion ;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.
Water, water, every where,
And all the boards did shrink ;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.
|
|
Jag tillhör dem som inte är speciellt road av fiktivt våld, speciellt inte på film. För mig är det lätt att avstå från att betala för bli halv ihjälskrämd, jag förstår liksom inte vitsen.
Men det finns ju undantag, Gudfadern gillade jag av någon anledning, fastän folk blev skjutna till höger och vänster.
I bokvärlden finns det en del våld och elände, det är förstås viktigt för intrigen. Om jag ska rekommendera saftigt våld som ändå är bra, så kan jag nämna Njals saga som är 1000 år gammalt isländskt våld när det är som bäst.
Jämfört med Njals saga är Gudfadern blaha blaha. Men det roliga med så pass gamla skildringar av oss människor är att man känner igen så pass mycket av tankegångar, problem och lösningar. Men vi slår förstås inte ihjäl varandra i samma utsträckning nu för tiden. Och vad är egentligen en spjutyxa?
Njal, Gunnar på Lidarende och Don Corleone. Vad blir det förresten om man blandar en islänning och en italienare? En Överkalixbo kanske... Men här har aldrig någon ens blivit rånad vid bankomaten.
Jag är förresten nöjd med dagen; jag har fått en tjäder. Ja det var inte jag som sköt den, men jag fick den. Jag har varken hagelbössa eller spjutyxa, så det är bra om andra jagar.
När jag skulle binda ett snöre runt fötterna innan jag hängde upp den, hann jag tänka; men vad äckligt. Det var innan jag besinnade mig, det är faktiskt inte mer obehagligt än kycklingdelarna i frysdisken på ICA. Men där har köttet liksom blivit avfågliserat. Den jag hängde upp var definitivt en fågel.
Tjäder, vad gott. Det blir något att sätta tänderna i för en fattig kulturarbetare.
|
|
Mat, mat, mat. I Coops tidning stod det åter igen hur nyttigt det är med frukt och grönsaker. Vilka hälsobringande ämnen det finns i de blå, röda och gröna växterna. Jag har mycket blåbär i frysen, så jag känner mig nöjd. Tänk att nyttigheterna kan kopplas till färgämnena.
Och tänk att det numera är vetenskapligt bevisat att bär och grönsaker som växer här uppe i norr är godare. Och nyttigare. De långa dagarna gör dem sötare.
Visserligen har jag i alla tider känt att jordgubbar från södra Sverige och utlandet inte är lika goda. Det är nog 10 år sedan jag smakade dem, och det finns en orsak - nämligen att jag hellre är utan. Men jag har trott att smaken berott på långa transporter och dylikt. Tomater, broccoli och morötter från Norrbotten är godare. För att inte tala om potatisen, jag har lust att rycka upp några fåror, och sälja det på Östermalms hallarna. Jag tror att folk skulle betala nästan vad som helst om de fick känna smaken.
Jag drog upp ett stånd med mandelpotatis igår. Det är inne med trädgård, det odlas blommor och blommor. Men att odla potatis är ursprungligt tillfredsställande; att ta tag i blasten, känna det lätta motståndet från jorden. Dra. Jorden luckras upp och fram kommer den första ljusa knölen, sedan nästa och nästa.
Usain Bolt har blivit snabb av sötpotatismarmelad, det växer nog bra på Jamaica också. Närproducerade genuina råvaror är bättre för kroppen än kemikalier. Heja Bolt!
|
|
Jag hörde på radio tidigare i somras att det var tal om att öppna tvärbanan Jörn-Arvidsjaur. Tankarna går till Sara Lidman som på något sätt blivit symbol för järnvägsstumpen som ligger i Västerbotten mellan stambanan och inlandsbanan. Jag vet inte om det blir något öppnande, men nog är det synd att Sara inte lever för att delta i diskussionen.
I hennes stora romansvit om hembygden, Jernbaneeposet, går byggandet av järnvägen som en röd tråd. Huvudpersonen Didrik blir redan i början av den första romanen upprörd därför att utbyggnaden av järnvägsnätet i Norrlands inland inte sågs lönsam, och att norrlänningarna ansågs vara fattiga och glesa av de styrande i södra Sverige.
Fattiga och glesa, ja det har vi nog varit ganska mycket. Men vi var och är rika på naturtillgångar. På något sätt är det som om det först nu verkligen är lönsamt att exportera vår skog och malm. LKAB går med vinst, många miljarder årligen, och nu åker många till gruvorna och tjänar storkovan varje vecka.
Didrik ville ha jernbanan för att Sverige skulle komma till honom, han ville ha del av bildning och kultur. Och den byggdes, Jörn-Arvidsjaur invigdes 1928, för att skogen och malmen lättare skulle kunna fraktas dit där den verkligen behövdes. 1990 lades den ned därför att godstrafiken inte längre lönade sig.
Tiderna ändras, nu är skogen värd mer än någonsin. Samtidigt har bränslekostnaderna för lastbilstransport ökat avsevärt, och vips så blir det lönsamt med järnväg igen. På grund av miljön höjs bränslet, och här blir det kanske ett positivt resultat för miljön om järnvägen öppnas. Men det vet vi inte än.
Lönsamt har det dock alltid varit att frakta ut våra naturtillgångar. Sara Lidman såg likheten mellan Norrland och kolonier hon besökt i tredje världen. Hon tyckte att mönstret var detsamma, människorna fick lov att bo kvar på avlägsna platser så länge de gick med på storbolagens villkor. När de senare inte behövdes på grund av rationaliseringar då måste de flytta till industrierna i de mer utvecklade delarna av landet.
Industrin i Norrland går bättre än någonsin, det är nästan så att vi får importera arbetare från södra Sverige. Framtiden är ljus, åtminstone i gruvsamhällena. Undrar vad Sara Lidman hade sagt?
Om det blir något av öppnandet av järnvägen, så kan lokföraren titta på skyltarna som susar förbi och fantisera om att han han är med i en Lidman-roman; Nordlunda, Bränntjärn, Abborrträsk, Saltmyran, Hålbergsliden, Moräng, Glommersträsk, Missenträsk, Stensträsk och Granbäck.
|
|
Vad roligt, äntligen är den grå vardagen här! Vi avslutade slapp-sommaren i söndagskväll med friterade zucchiniblommor, rester av Soprano-kyckling (Franchese), kött vi hittade i kylen och rödvin. Och det var väl inte så dumt, riktigt bra att sätta tänderna i. Sommaren har varit härlig, även om vädret bara varit okay. Men bara det att kunna hämta halva durkslaget med kryddor från trädgårdslandet när man lagar mat är så tillfredsställande. Och att komma ihåg alla utflykterna i Överkalixtrakten; hela sandstränder för sig själv och ingen på en mils avstånd.
Men nu är det vardag, och det är roligt att arbeta. Jag lyssnar på sommarpratare jag missat, medan jag skriver. Just nu är Mattias Klum i datorns högtalare. Eftersom jag har svårt att lyssna och skriva samtidigt, ja jag har svårt för det mesta som händer inom 300 meter från skrivbordet när jag skriver, hörde jag lite fel. Han pratade om sitt nya projekt där han ska lyfta fram Sveriges natur, och jag tyckte att han sa Mission Sverige, så jag kollade snabbt på nätet. En fin sida, tänkte jag genast jag såg den. När jag läst ytterligare några sekunder insåg jag att jag nog var på fel plats i cyberspace, sidan handlade om att bli missionär. Så jag fick genom Klums officiella hemsida fram det rätta namnet; Expedition Sverige, det låter spännande. På något sätt liknar det jag redan håller på med, jag åker runt här hemma och upplever naturen samtidigt som jag funderar på vad man kan använda intrycken till.
Den senaste expeditionen jag företagit mig gick till Laxforsberget i Överkalix kommun nära Jockfall. Namnet på berget kan nog härledas till vattenfallet som under århundradena varit känt för sin rika tillgång av lax.
Jag har varit upp på detta berg förut, men faktiskt bara en gång; 2001 stod det i gästboken i toppstugan. Den gången kommer alltid att vara speciell, därför att jag hade alla barnen med mig. Det var i augusti innan skolan börjat som jag fick ett infall att gå upp på det outforskade berget fyra mil hemifrån. Jag drev upp 15 och 17-åringen från sängarna, 5 och 6-åringen skuttade nog lite mer självmant in i bilen. Jag kommer ihåg det som en solig och fin utflykt där ingen gnällde under två kilometersvandringen uppåt. Det skulle vara svårt att samla ihop alla idag när de äldre är utflugna och tjänar pengar i Stockholm och Norrtälje, eller var det Karlstad och Norrtälje, något sådant.
Laxforsberget är 400 meter högt, men när man står där uppe tror man att det är mycket högre, förmodligen därför att alla omgivande berg är betydligt lägre. Utsikten sträcker sig ungefär fem mil, man ser förbi centralorten i Överkalix, Bränna - ända till Räktforsbergen i söder. När vi var på väg upp så såg vi även vindkraftverken i Aapua, i Tornedalen. Jag som funderat på varför man satsar på vinden i just i Aapua, som jag trott ligger mitt i skogen, fick ett svar. Berget de ligger på är på just över 400 meter, men hela omgivningen där är en högplatå. Det ser häftigt ut, massor av berg syns i förgrunden, och efter fem mil reser sig en mur av berg med vindkraftverken högst upp. Och bakom finns ingenting. Jo, jag vet, där är resten av Tornedalen och Finland, men de syns inte.
Utsikten är bedårande, Kalix älvdal slingrar sig mil efter mil mellan berg och skogar. Älven som jag växt upp vid. När jag och kompisen gick i ettan rodde vi till Vippabacken tre kilometer bort. Vi klarade inte att ro hem emot strömmen, men blev bärgade av hennes föräldrar. Många ungar var det skulle letas efter på älven.
När man lyfter blicken mot sydväst ligger det breda Kattisberget, som är slipat av inlandsisen så att toppen är ganska platt. Bakom det ligger Ängesån, som flyter ihop med Kalix älven några mil söderut. Där var jag här en dag med mina kusiner och fiskade på min farbrors och deras pappas favoritställe. Han hade visst jämt fantiserat om att flytta hit. Det blev en hel del flyttande för honom, bland annat till Amerika, men bäcken vid Ängesån hade han kvar som utflyktsmål. Jag förstår honom, bäcken slingrar sig mellan sandbankar och branta stränder innan den rinner ut i Ängesån, det är rogivande. Där blandas bäckens vatten, som för övrigt har sin källa vid Laxforsberget, med den större älvens. Vi såg ut över det blanka vattnet som flyter ganska fort förbi, och vi såg flera laxar hoppa.
Expedition Sverige finns det säkert hur många bilder som helst av. Det var här i Norrbotten som jag och några till föddes. Det gjorde även de som ligger begravda på en liten höjd efter vägen mellan Jockfall och Laxforsberget, i 6000 år gamla gravar med huvudena beströdda av rödockra. Då var bergen öar i ett hav, kustlinjen gick tio mil längre norrut än idag.
Jag gillar naturen på många platser, Lofoten och den Adriatiska motsvarigheten Kroatien är vackert med de höga bergen som stiger brant upp ur havet. Men Norrbotten har en speciell plats i hjärtat, det är lätt att se det vackra här fast man borde vara less.
Men jag kan visst tänka mig att resa runt i Italien, och äta och dricka vin medan jag ser på utsikten. Sedan vill jag åka till Frankrike och äta....
Medan jag tjänar mitt levebröd här i den grå vardagen finns det många platser att besöka, och speciellt grått är det ju inte. Sedan blir det väl kanske att vandra i bergen i Transylvanien. Undrar vad man äter där? Här äter vi halstrad saltströmming idag, färsk potatis, tunnbröd och mycket smör. Det är en av världens skönaste matupplevelser när strömmingsrommen knastrar mellan tänderna. Och vinet får nog vara, det passar inte.
|
|
På min bildsida på sidan 4 finns en bild på drömhuset. Ett utav dem. Jag har ganska många vid det här laget.
Det är många år sedan jag sagt att jag aldrig mer ska måla fönster. Gamla fönster. Det är svårt att slarva med fönster som någon en gång i tiden snickrat med handhyvel och träpluggar. Vi är nog många som har en tendens att förvandlas till länsantikvarien när vi ser det grånade träet.
En sak som ändå är till dessa nyupptäckta fönsters fördel - det behöver inte ödlas så många minuter på att skrapa bort gammal färg och gammalt kitt.
Förarbetet går fort, sedan är det bara att; dränka fönsterbågarna i linolja en varm och solig vårdag, när det inte väntas bli för nattkallt den närmaste tiden, olja igen och igen och igen under dagen, tills de inte suger mer och då har det gått flera liter, men linolja är billigt, och när de torkat efter ett par veckor ska alla rutor kittas, sedan när det torkat någon dag till ska allt grundas, helst med hemblandat vitt, zinkvitt som är beständigt mot mögel, och när den färgen torkat i några dagar eller en vecka så är det dags för det slutliga färgvarvet, gulockra skulle vara snyggt mot den rödfärgade väggen, och då har hela våren och minst halva sommaren gått. Men när jag såg det här huset hade jag lust att börja.
Vilken tur att det inte är mitt hus. Eller vad synd, förmodligen gör ingen ett försök att återställa huset så som det än gång sett ut och som det skulle vara förtjänt av att vara. I Norrbottens inland finns många hus som skulle tas om hand om de bara varit någon annanstans, närmare något, jag vet inte vad; Kungen i hufvudstaden sade Sara Lidmans huvudperson Didrik i Din tjänare hör. Närmare pengarna och jobben tror jag.
Jag undrar alltid över dem som en gång byggde dessa hus som nu är obebodda. I det här såg kanske ett ungt nygift par sin framtid vid den fiskrika sjön. De hade nog ett par kor och något får på ängarna nere i sluttningen mot vattnet. En solig sluttning vid skogsbrynet, några grannhus en bit bort. På vintern gick det lätt att gå över isen och hälsa på dem som bodde på andra sidan sjön. Ett vackert hus hade de i alla fall. Jag kunde inte hålla mig, jag tittade in genom fönstret i köket. Åh, vad fint, sa jag efter en sekund.
Människans närvaro i skogen finns kvar.
|
|
Jag laddade just upp några bilder på hemsidan, och det var då jag insåg att jag blivit en riktig naturmupp. Det har jag väl alltid varit, men har liksom blivit värre.
Sommaren har aldrig varit favorittiden att vandra i skogen, utan det har i så fall varit på hösten. Men detta år har det blivit mer, och jag har upptäckt hjortronblommorna, nornan, roslingen och murklan runt knuten. Försommarens skira grönska är otroligt vacker i skogen. Jag har nästan bara sett den fina lingonblomman som moget lingon i syltburken. Det har tidigare varit maten som varit det primära.
Den här försommaren har jag varit mycket ute i skogen därför att jag letat efter en försvunnen person. En man som vandrat i otaliga mil runt om i trakten har inte återvänt från sin senaste utflykt. Ingen vet ens om han färdats med cykel, kanot eller gått till fots. Han kan vara ungefär var som helst inom en radie på tio mil, och han har varit borta i snart en månad.
Så nu letar folk. Många är bekymrade, både nära och ytligt bekanta att det inte letas mer organiserat från samhällets sida. Det finns många funderingar; är allas liv lika mycket värt? Varför sätts det in resurser redan efter någon timme på fullt friska människor i 30-årsåldern som försvinner i sommarvärmen? Varför står det i tidningen en utförlig beskrivning på en hund som varit borta i ett par dagar? Nästan alla som försvinner gör det frivilligt, men det förhindrar inte att denne blir eftersökt. Är en sjuklig 71-åring mindre värd?
Medan jag letat har jag sett så mycket vackert. Den försvunne har tillbringat så lång tid av sitt tidiga liv inomhus, så jag unnar honom verkligen allt vackert i naturen. Jag hoppas att det gav honom lika mycket som det gett mig.
Ett halsband med en sten gav han mig en gång för att jag lånat honom kanoten. Nu sitter jag här med halsbandet och funderar på om jag ska försöka hitta honom med ren tankekraft. Han som gett mig försommaren i skogen.
|
|
Jag är verkligen euforisk idag, ja just den här delen av dagen i alla fall. Jag har äntligen efter snart 30 års övervägande sagt upp mig från både facket och A-kassan. Vi har aldrig dragit jämnt, vare sig jag har varit med i Kommunalarbetarna, Hotell- och restaurang eller Lärarförbundet. Jag får nästan rysningar bara jag skriver namnen på förbunden. De har gett byråkratin ett ansikte.
När jag fick mitt första jobb i 17-årsåldern var det nästan ett krav att gå med i facket, annars var domedagen nära. Det var omkring 1980. Nu med facit i hand, jo jag har faktisk fått A-kassa någon månad av 30 år, så undrar jag om jag inte hade klarat mig bättre utan. Jag har väl alltid tagit de jobb som funnits, de så kallade mindre attraktiva, inom snabbmatsbranschen och vården bland annat. Så inte hade jag svultit ihjäl. Vilken pappersexercis det har varit, det hade varit underlag till en bok, om än en jäkligt tråkig bok. Den värsta följetången var nog i ungdomen när jag bytte arbetsgivare, från kommunen till landstinget, då var jag även tvungen att byta avdelning. Det var inte lätt.
Så sent som förra året blev jag nekad A-kassa, därför att jag har svårt att passa in i ramen. Jag vägrade att avsluta en halvfartskurs som jag var halvvägs igenom medan jag jobbade heltid. Jag förklarade länge, jag bad handläggaren på A-kassan fara åt h-vete (jaja förlåt, men man behöver inte behandla folk nedlåtande), och sedan började jag gråta. Men allt var inte nattsvart, medan jag fortsatte att gråta under nästa samtal, förklarade en vänlig kvinna på Lärarförbundet i Luleå att det var lönt att överklaga och att min situation inte var ovanlig.
A-kassa, huh. Man får inte ta några egna initiativ, inte ens tälja en trägubbe (medan man skriver ansökningar) och sälja. Jag blir då passiv. Och pengarna kommer ju in i alla fall, men det går inte att vara kreativ. Men tanken med ett skyddsnät är bra och jag vet att facket hjälper många, jag får väl se det som att jag med mina avgifter bidragit till detta. Själv har jag bara blivit arg, mycket arg. Mig passar det inte.
Det återstår bara att se om jag kommer att svälta ihjäl nu när jag avsagt mig det heliga skyddsnätet. Jag avundas ungdomen som vågar välja bort A-kassan direkt. Men det är förstås mycket lättare i en stor stad, där folk nästan kastar arbeten efter en. Det är ju egentligen här på landsbygden som man verkligen måste vara kreativ för att överleva, det blir extra fel när systemet är så stelbent. Men nog har jag ibland varit lite avundsjuk över hur mycket lättare det är att få ett jobb neråt Sverige. Mina två söner sökte jobb, och det lyckades på det första stället de frågade.
Men jag gnäller inte. Jag vill bo i Norrbotten, på landsbygden och jag vill vara företagare. Bara synd att jag inte vågade tidigare. Jag tycker faktisk synd om människor som bor i städer. Inte behöver jag tycka synd om dem, jag vet. De flesta vill faktisk ha det så.
Och varför skulle jag svälta ihjäl? Jag har ju det här jobbet, jag har flera affärsidéer i olika branscher, jag har inga dyra omkostnader, inte så många omyndiga barn mer, jag tycker det är roligt stt jobba, jag har lätt för sociala kontakter och jag är bra på många jobb.
|
|
Jag har efter ett tags övervägande fallit för trenden att äta mycket
fett, alltså även kallat GI eller LCHF, lågt kolhydratintag och högt
fettintag. Men min positiva kompis Maria har döpt metoden till Mycket
fett.
Jag har alltid varit en riktig kolhydratätare; smörgås,
gröt och kanelbullar.... Men efter att nu jeansen blivit snävare och
snävare så tänkte jag göra ett försök eftersom det verkar vara ett
pålitligt sätt att gå ned i vikt. Jag har gått upp cirka fem kilo det
senaste 1-2 åren, och det är fem kilo för mycket. Det gör stor skillnad
för mitt knä som har fyra olika fel, även om det just nu känns
jättebra. Fem kilo på varje steg är mycket. Och jag tycker för all del
om fett också...
Så nu äter jag fett och fett, absolut inte
margariner, men det har jag nästan aldrig gjort. Och jag mår så gott,
är nästan aldrig sugen eller hungrig. Kolhydraterna saknar jag mycket
mindre än jag trott. Men jag åt en god kardemummaruta förra veckan,
Skatteverket bjöd, och vem kan då tacka nej? Det som är den största
omställningen är att äta ytterst lite pasta, ris och potatis. Det som
förut har varit grunden i kosten. Kolla gärna Annika Dahlqvists blogg
för vidare kostråd.
Favoritfett; crème fraiche, ost, smööör och avocado. Favoritbröd med lågt GI; Wasa fiber plus.
|
|
Pappa dog den 5 april. När jag hälsade på honom den sista gången var han inte vid medvetande. Det var som om han redan hade gett sig iväg. Det var bara det yttre av 86-åringen som låg där i sängen. Jag och kusinen tyckte att det såg ut som om han drömde, men på ett djupare plan. Han var nog ung och sprang omkring på ängarna i Grelsbyn.
Min mobil ringde, och jag har storspoven som ringsignal. Så jag spelade både den och storlommen en extra gång till pappa. När jag gick kramade jag honom och sade att vi skulle ses sen.
Nu har vi haft en fin begravning med hans favoritpsalmer, som exempelvis Härlig är jorden. Han bars till farfars och farsfars fars grav vid kyrkan i Bränna en solig aprildag. Sedan hade vi en fin minnesstund för de närmaste, cirka 50 stycken. Det blev många träd i VI-skogen, som släkt och vänner planterat till hans minne. Han tyckte verkligen om skogen och naturen över huvudtaget, så det känns rätt.
Jag minns när jag promenerade på skaren en solig vårvinterdag för kanske 30 år sedan med pappa och farbrodern. Det var i en av pappas skogar, och där växte mest gran och björk men även tall. Det var ganska vildvuxet, och egentligen såg det väl inte ut som den tidens mönsterskog med bara ett träslag, företrädesvis furu, som stod i raka led. Men det bestående minnet från den utflykten var hur de prisade skogen som var så vacker.
-Jo, det här är då bland de finaste blandskogar som finns, sa någon av dem.
Av en händelse hade de så tur att världens finaste skog fanns där de fanns i Grelsbyskogen. Jag minns att jag var förundrad över att de kunde se det vackra i det vildvuxna. Förmodligen kände de, naturmänniskor som de var, att här frodades den biologiska mångfalden. För dem var det självklart att skogen skulle var rik på liv och arter. Men de kunde inte belägga det vetenskapligt eftersom de bara gått sex år i skolan, de bara kände det inom sig.
Både tyckte mycket om psalmen Härlig är jorden.
|
|
Mer än en vecka har gått sedan den förödande cyklonen drog fram över Burma. Rapporterna handlade först om några tusen döda för att sedan stiga till ungefär 100000. Tror vi. Hjälporganisationen Oxfam befarar att 1,5 miljoner kan omkomma i sjukdomar som naturkatastrofen för med sig. Enligt TT-AFP har Burmas statliga tv rapporterat om drygt 20000 omkomna, men en militär har uppskattat antalet döda till 80000 i det värst drabbade området. Så egentligen vet vi bara att det skett en katastrof i det av en militärjunta styrda landet.
Det här med dödssiffror är väl aldrig så lätt att få grepp om, men det spelar naturligtvis roll att landet är en diktatur. Vi som kommer ihåg Sovjetimperiet minns att man inte gärna ville gå ut med höga dödssiffror vid olyckor. På något sätt är det inte bra för imagen att folk dör, det är dålig publicitet. Att det är det slutna samhället, enväldet och censuren som klingar dåligt i den övriga världens öron, ser inte ut att ha gått hem överallt än.
Hur många som dog i tsunamin i Sydostasien har jag glömt, och egentligen är det inte själva antalet som är det viktiga för oss här i Sverige att veta. Varje dödsfall var och är en tragedi för de inblandade, och det blev vi påtagligt påminda om i all upptänklig media eftersom det fanns så många svenskar på plats i Thailand. Då nämndes Burma i förbifarten, och det kommer jag ihåg; de hade väldigt mycket färre döda än länderna runt omkring. Det kan naturligtvis ha varit så, vågen slog kanske av naturliga orsaker hårdare mot Indonesien, Thailand och Indien. Eller så var där en betydligt större katastrof även den gången.
Vi bryr oss mindre om Burma än om Thailand, kanske därför att det senare är vårt eget sommarstugeområde. Eller så kan det bero på att vi faktiskt inte riktigt får veta vad som hänt. Jag minns att jag satt i timmar varje dag och kollade in nyheter både på tv och internet efter tsunamin. Detta trots att jag personligen varit lika lite i Thailand som i Burma.
Den här gången som naturen drabbade Asien, hade jag inte skickat några pengar den första veckan till Röda korset som jag brukar. Jag kom inte på tanken förrän jag satt vid teven i helgen och uppmaningen dök upp att sms:a 50 kronor till de nödställda. Då först gjorde jag det, och jag började själv att undra varför det tagit så länge. Det är inte det att man inte vet om pengarna kommer fram till det de är avsedda för, därför att det vet man aldrig. Det enda man vet är att om man INTE skänker pengar alls till behövande, så får de ingenting.
Vi borde egentligen bry oss mer om Burmas folk, just därför att de lever i en diktatur. De har mycket svårare att få hjälp, rapporterna duggar tätt om hur hjälporganisationerna sitter med sina förnödenheter utan att få möjlighet att dela ut dem. De styrande verkar inte bry sig om att folket lider, lika lite som de brytt sig om att EU och USA skärpte sina sanktioner efter förra årets bryska nedslagning av munkarnas demonstrationer. Sanktioner ser ut att nästan alltid drabba de fattigaste. De styrande och rikaste klarar alltid att få vad de behöver.
Jag tror i alla fall att antalet diktaturer i världen har minskat, men det kanske bara är vad jag tror.
Här i Norrbottens östra hörn, så är det soligt och blåsigt. Vinden kommer från norr, vilket medför att den förra isvägen återigen blåst för färjeleden. Så vi har tre mil längre att färdas västerut till centralorten sedan tre dagar tillbaka. Men österlandet ligger fortfarande lika nära.
Vattnet i Kalixälvens vattensystem är riktigt högt, mer än förra året. Och det har stigit sedan igår.
|
|
Det har varit en fantastisk långhelg, 20° varmt, snö och vindstilla. Ja snön for så det visslade bara, i alla fall där solen kom åt att lysa. Men isen är kvar på träsket och det har varit en en speciell syn att samtidigt titta på pimpelfiskande människor, alla vårfåglarna i luften och barmarken som breder ut sig på land.
Sommaren, den is- och snötäckta, varade i några dagar. Nu är det mer vanlig vår, regn, sol och kall nordanvind. Den hårda vinden har fört med sig att den före detta isvägen blåst in i färjrännan. Så nu blir det att köra bil i tre mil istället för fyra km om man ska in till Bränna. Det blir inga impulsfärder för att handla.
4000 dödade i cyklon i Burma, står det på Svd.se. Norrbotten är en lugn plats i världen.
|
|
På den sista dagen i april 2008 är snön kvar, en hel del av den i alla fall. De senaste åren har det varit barmark på valborgsmässoafton, så det känns lite som förr, när man fick pulsa i snö till majbrasan.
Trots all snö så finns det fläckar av gräs, det där bruna gräset - gammalfönna, som mormor brukade säga. Lig å käol si ini gämalfönna = ligga och rulla sig i gammel gräset, sa hon. Det var inte populärt, hon fick mer kläder att tvätta, vi fick utslag på kroppen och sen visste väl varenda människa att det var förenat med livsfara att sitta på marken medan tjälen var kvar i jorden.
Jag har alltid tyckt om gräset som legat under snön sedan förra hösten. Det luktar gott med gammalfönnan. Storspoven har någonstans att sitta, den kom i lördags. Den första värmen är otrolig, man kan dra upp ärmarna för första gången.
Men det är inte bra att klä av sig för mycket medan isarna ligger kvar, sa de förr. Då finns det både värme och kyla i luften. Det är nästan som om jag tror det. För några år sedan cyklade jag en tvåmilatur när isen låg kvar, jag cyklade hela tiden längs Kalixälven. Jag fick så ont i magen och i mina knän. Jag kunde knappt gå när jag skulle jobba senare på dagen. Den gången lärde jag mig att cykla i skidbyxorna med vindtät framsida när det är kallt.
Här en dag kom jag på ännu ett roligt uttryck som mormor brukade säga. Att man kunde “heva si helsläos”. Ja hur ska jag översätta det, överkalixmålet är lite mer sofistikerat på många sätt. Men det betyder att man.....ja....ser till att bli sjuk, blir utan hälsa, man blir helt enkelt sjuk och rår för det själv.
Ungefär som när man äter för mycket, eller dricker för mycket, klär sig för lite, sitter för mycket i tv-soffan, äter för mycket transfetter och socker, stressar för mycket eller sliter för mycket.
Vill man ha goda råd i hur man ska överleva kan jag rekommendera att läsa Havamal, Den höges sång. Det är nordisk litteratur när den är som bäst, och där står precis hur man ska leva och det är mycket som inte ändrat sig sedan år 900 e.kr. Där finns råd om mat, alkoholhaltiga drycker, hur man beter sig som gäst och hur man tar emot gäster. Den som kommer in och är kall om knäna ska man sätta vid eldstaden. Det tycker vi med dåliga knän om. Här är ett exempel när det gäller dryckenskap:
11. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
Måttlighet, sunt förnuft och framförallt ser dessa råd ut att vara utarbetade efter lång mänsklig erfarenhet. Så man kan undra hur länge sedan är som människor visste att det inte var bra att äta för mycket, grubbla på nätterna och vara lagom klok? “Klokt mans sinne är sällan glatt”. Det kan vara en tröst när man känner sig lite korkad.
Jag gillar verkligen Havamal; versmåttet fornyrdislag har en skön rytm, alliterationerna är mina stilistiska favoriter och budskapet känns modernt(!) För en överkalixbo uppväxt med ett urnordiskt språk känns det som hemma med ordvändningarna. Jag försökte skriva en dikt på fornyrdislag på Skapande svenskan. Men inte gick det så bra. Jag är nog ingen poet, än i alla fall. Någon gång när jag inte har något annat för mig kan jag ju lära mig lite isländska. Det vore nå´t det.
Det är konstigt, direkt när jag börjar tänka på överkalixmål, och kanske skriver ner något citat - då påverkas ordföljden i min svenska.
Ibland händer det att jag inte vet vad som egentligen är svenska. Jag läste dagens NSD, och där hade Bosse J citerat en man från trakten. Han tyckte att något “var på tok”. Och då undrar jag; heter det så på svenska? Om det är på tok vet jag inte, men det är i vart fall ett roligt uttryck. Språk är roligt.
|
|
Det går trögt att skriva blogg. Jag har nog svårt att ta detta på allvar, men det är förstås inte något allvar. Eller? Svårigheten är att välja bland miljoner ämnen.
Så det blir lite lästips; Läser just nu den första delen av Doris Lessings självbiografi Under huden. Jag är fascinerad av biografier, "verkligheten" är trots allt ganska svårslagen. Lessing har inte så värst långt kvar till 90 år, och tiden och platserna hon växte upp i skiljer sig förstås väsentligt från mina och framförallt mina barns tidiga år. Hon föddes i Persien strax efter det första världskriget, och som jag förstår präglade det henne mycket. Föräldrarna träffades på ett krigssjukhus, modern var sjuksköterska och fadern krigsinvalid med amputerat ben. Mamman hade redan mist sin första fästman. Och så var det för nästan alla i Europa, många friska unga män var borta för evigt. Sedan dog även miljoner i spanska sjukan. Lessing säger att kriget fött henne. Föräldrarna är besvikna på England, därför flyttar de till Afrika efter några år i Persien. Jag är nu framme vid halva boken, där Lessig är nygift och försöker hitta en plats i livet.
Andra biografier jag läst nyligen är Åsa Mobergs om Simone de Beauvoir och Bengt Pohjanens Smugglarkungens son. Av Moberg och de Beauvoir får man en inblick i kvinnolivet före min tid, mycket har blivit bättre. Pohjanens bok gillar jag. Han beskriver efterkrigstiden i Tornedalen på ett trovärdigt sätt. Det tror jag, som föddes i älvdalen bredvid 20 år senare. Han har lyckats bra med att beskriva världen genom lille Pänkttis ögon.
På nätet hittar jag sällan något roligt eller som man blir berörd av, det skulle vara något av alla kilometrarna nyheter jag skummar varje dag. Men en sak stack ut här en dag, jag googlade ett par versrader av Hjalmar Gullberg och hamnade på www.tjuvlyssnat.se. Ja, jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag vet inte om sighten får en att tro så mycket på framtiden. Men jag tyckte att det var roligt. Jag skrattade så tårarna rann. Verkligheten är som sagt svårslagen.
Ingen storspov än på någon vecka, förmodar jag. Stora snöflingor faller sakta. Det har varit plusgrader hela veckan. Vägverkets isväg som går över träsket till resten av civilisationen ser ut som två kanaler, vatten med hjulspår och snömodd, i östvästlig riktning. Jag borde ha köpt ny bil vilken annan av årets veckor som helst. Få se, James Bond hade väl den där Lotusen på 70-talet som gick lika bra i vatten? Men det var väl ändå inte på riktigt....
|
|
Det är första gången jag skriver en blogg, och jag undrar redan; vad är det för mening?
+
att tycka vad jag vill utan att någon säger emot. Omedelbart i alla fall.
att kanske göra någon glad eller inspirerad. Jag har ju gubevars jobbat i vården och där var jag behövd varje dag.
att själv bli inspirerad och se världen från olika vinklar.
-
att bli emotsagd och få nya infallsvinklar är nog roligare där ute i real reality; som på styrketräningen, över en kaffekopp på Vippabacken eller i affären i Bränna. Det är då man lever.
man får ont ryggen vid datorn... och i knät.
Jag återkommer med fler punkter när jag genom erfarenhet lärt mig mer.
Blicken går ut igenom fönsterglaset här i Överkalix, Norrbotten. Usch, det blåser som hmhm och det snöregnar. April börjar i morgon och det är då som det nästan meterdjupa snötäcket ska decimeras till 0 centimeter. Det är vinter nu, om än med äckliga plusgrader. Om en eller två månader är det sommar. Jag ska meddela när storspoven kommer. Viktigt för alla att veta....
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|