|
Här vid det milslånga vattnet säger man att isen sjunger.
Efter en i många avseenden en allt för bra jul, speciellt vad det gäller intag av god mat, så börjar nu det sunda livet. Igen.
Jag har varit ut med turskidorna både igår och idag. Det var mer en skogstur igår, man måste ju rekognosera var nästa års julgran ska stjälas.
Dagens färd gick enbart på isen. Jag var tvungen att stanna ett bra tag och bara lyssna. Isen ger med jämna mellanrum ifrån sig riktigt dova ljud.
Det är ena riktiga urljud, det känns som om de kommer direkt från stenåldern.
|
|
Det är julaftonsmorgon och den yngste som är 12 år kom nyss och bar på Viktor Rydbergs Tomten. Han vill att jag ska läsa. Det är en riktigt bra bok, fina rim och en förtätad stämning.
Ute är det som i boken, snön ligger vit på taken. Mörkret håller på att släppa sitt grepp, klockan är nio.
Ett av de stora julundren denna jul, är ett paket som nådde adressaten på bara en dag: 23-åringen som stannat i södra Sverige för att arbeta messade igår på kvällen. Paketet jag skickat dagen innan, hade kommit fram. Så nu fick han sina saffransbullar till julafton.
Den riktiga julstämningen infann sig härom kvällen när jag hörde Mer jul; 30 grader kallt och tomtar överallt, raskare räv över isen och längre långdans. Den låten tillhör verkligen vår 1900-tals kultur.
Nu ska jag gå och läsa Tomten!
|
Julskinkan har varit i ugnen i snart fyra timmar.
Det är som alla jular, igår upptäcktes damm som borde ha tagits bort för länge sedan.
Den äldste sonen kom körande från Stockholm igår med bilen full av jullängtande norrbottningar.
Jag kommer ihåg när han var två. Vi bodde i Hedensbyn och Pippi Långstrump hade gått på på tv under hösten. Pippis julafton, när hon satt ensam och gned bort imman från fönstret gjorde tydligen ett starkt intryck. För när den riktiga julafton kom sa han;
- Men var är imman på fönstren då?
Vid midnatt hade den nu snart 25-årige mannen tid att vara social. Vi tittade även på kult på You Tube, bland annat The Doors.
Men vi hittade även denna; en lite råare version av Emil i Lönneberga;
http://www.youtube.com/watch?v=_aGCMHm_Vhs
|
|
Jag föll till sist, för Face Book. Trots idogt motstånd i åratal. Det var i fredags kväll det hände. Jag får väl skylla på vinet; ett helt okay portugisiskt rödvin; Quinta do Encontro Merlot Baga 2006 (nr 96947).
Jag tappade omdömet, efter bara två glas...
Men annars har det faktiskt varit ganska kul att titta till datorn i julstöket. Om inte annat får man kontakt med de som man inte annars har tid med. Som systerdottern jag bara talat med en gång de senaste åren. Kul. De är så gulliga, syskonbarnen.
Min 23-åring har godkänt mig som vän. Bara en sådan sak. Men han som nästan är 25 tror att det bara är i Face Book, inte annars... Han tycker även att allt Facebookande är bara svammel.
Jag får väl ha bloggen som seriös sida och Face Book som ett forum för att verkligen svamla. Men det där tror jag inte ens själv på; jag kommer aldrig att lyckas med att hålla mig från att ha roligt och svamla, när jag har chansen att skriva fritt.
Och jag har en tokseriös litteraturlista på Face Book. Där finns idel nobelpristagare och några som inte är så långt efter. Jag har även noterat att mitt enda favoritprogram på tv är Nordnytt...
|
Jag har sett himlen idag, det var en glugg i molntäcket.
Och i Indien finns Porten till Gud, i Hardiwar.
Det börjar bli lite ordning på rutinerna. Jag var på lunch till Vippabacken med kusinen som återvänt efter sju veckor i Indien. Om någon undrar om hon fick magsjuka, kan jag svara - ja, när hon varit hemma några dagar.
Jag rådde henne att läsa min blogg eftersom hon är omskriven där. Men jag sa att jag inte nämnt namnet, bara att det handlar om min kusin och hon är galen. Och då vet ju alla vem det är... Ledtråd; syster till kusinen i förra bloggen.
Men denna kusin är i alla fall en bra människa ibland. Hon har besökt Vishnus fotspår vid Ganges. Där genomgick hon en rit med dop och allt. Hon fick rabbla ramsor efter en hindi-präst. Sedan ska hennes karma förbättras, för att hon ska få det bättre i nästa liv.
Alla hennes synder skickades sedan i en liten båt med blommor nedför Ganges. Och inte nog med det; hon har även skickat iväg hela släktens synder. Både jag och brorsdöttrarna som vi träffade under lunchen känner att vi verkligen är befriade från en hel del synder. Tänk att man kan få bra karma så här lätt.
För dem som inte har en så snäll släkting, men vet vem ni skulle kunna skicka:
http://flygresor24.nu/haridwar/
|
|
Det är en mörk och blåsig torsdagmorgon i december 2008.
Sivs ord från igår sitter fortfarande i kroppen:
whatever you're doing today, have fun
orioles are everywhere. Can you here them?
----
write a beautiful poem
Jag var tvungen att slå upp oriole. Det betyder gylling, alltså en fågel. Min lärare på universitet, Sven Nyberg, räknar nog in Siv som en av ornitologerna i svensk poesi. Han brukar prata om dem.
Siv var ovanlig så tillvida att hon skrev det mesta av sin poesi på engelska. Men å andra sidan hade det varit hennes språk i mer än 50 år. Jag tycker att engelska är ett poetiskt språk. Det är vackert.
Man har ju hört så mycket om Shakespears vackra språk, och det förstår man först sedan man läst hans verk på engelska.
|
Det behövs lite poesi idag, så här är Hands. Den satte jag upp vid mitt skrivbord när min kusin Siv Cedering dog förra året. Här är hennes dikt;
Hands
When I fall asleep
my hands leave me.
They pick up pens
and draw creatures
with five feathers
on each wing.
The creatures multiply.
They say: "We are large
like your father's
hands."
They say: "We have
your mother's
knuckles."
I speak to them:
"If you are hands,
why don't you
touch?"
And the wings beat
the air, clapping.
They fly
high above elbows
and wrists.
They open windows
and leave
rooms.
They perch in treetops
and hide under bushes
biting
their nails. "Hands,"
I call them.
But it is fall
and all creatures
with wings
prepare to fly
South.
Siv Cedering
Här är en kort beskrivning av henne;
http://www.poets.org/poet.php/prmPID/190
Jag hittade en blogg av en av Sivs bekanta, den heter tansiosiok.com.
Där har en vän skrivit denna dikt om henne:
Jane Ciabattari who penned the tribute, fashioned a poem from a voice mail that Siv Cedering left for her, informing her that she has a relapse of cancer.
MESSAGE
Hi darling friend, it’s me.
I don’t know what you’ve heard…
So I’m reluctant…
To tell you…
I have bad news…
The cancer is back.
It’s not good.
I’m sorry.
Whatever you’re doing today, have fun.
Orioles are everywhere. Can you hear them?
I’m back, at home.
It would be great to see you.
Call me. I love you.
Write a beautiful poem.
Powered by ScribeFire.
|
Tiden märks inte förrän efteråt.
Lotta trodde att jag sett Pink Floyd i Globen, men det var ju på Ullevi. Jag tänkte att; hon är så ung att hon inte vet att Globen inte fanns då. Men då kollade jag, och Globens byggår är 1989. Och jag som tyckte att det var nyss den byggdes.
Jag var till och med dit 1989 och såg volleyboll EM.
Det är som med Bambinon. Det var en Crescentcykel för barn, som förmodligen skulle vara totalförbjuden idag av säkerhetsskäl. Min var orange och grannpojkens blå. Jag minns när vi stod med cyklarna på vår sluttande gårdsplan. Att ha en ny cykel är väl bland de lyckligaste upplevelser man kan ha.
Bambinon finns på en nostalgibild i 2008 års Crescentbroschyr. Den har jag visat åt bekanta under året.
Där i ett hörn på Vippabacken stod den då plötsligt, en Bambino, orange och allt. Men jag såg den inte först.
Den var mycket större 1968. Jag kommer ihåg alla detaljer; handbromsen i järn, tanken, limpsadeln, stödet, hjulen och tramparna.
Men inte att den var så liten.
Det var bättre förr (igen); Bambinocyklarna var större och Globen nyare.
http://www.cykelhistoriska.se/crescentbambino.html
|
Denna låt från 1970 hittade jag på You Tube.
Jag var kär i Ritchie Blackmore, han var faktiskt söt på den tiden. Men jag var ju bara sju år, så det blev inget av denna romans.
För ungdomar som naturligtvis inte har kommit lika långt i sin bildning, kan jag meddela att det är Ritchie på gitarr.http://www.youtube.com/watch?v=BJCTrolF3CY&NR=1
|
Det är en sådan här tidig morgon när jag dragit på högtalarna till datorn och sitter och lyssnar på Deep Purple på You Tube.
Fireball och Stormbringer, det känns som om året är 1973. Speciellt Fireball är bra som live. Ian Gillan är ung och söt.http://www.youtube.com/watch?v=kRwY6SawSqE
|
|
Rösten i radion talar om mer snö i nordöstra Norrland. Det är svårt att veta vad som menas med nord och öster. Koppling till Stockholmsperspektiv sker.
Öster är det lättaste; mycket längre österut går inte att komma vare sig i Norrland eller resten av landet.
Det är svårare att veta vad som menas med nord. Norra Norrland kan mycket väl vara Umeå, och dit är det 40 mil. Eller Kiruna, och dit är det 25 mil.
Ja, Norrland är nästan 100 mil långt.
Jag har varit och tagit bort snö från det ej färdigbyggda växthuset. Om det blir nollgradigt vill jag inte att snön fryser fast.
Ute på gården gick jag och muttrade inuti min hjärna; det räcker med snö för ett tag - det är skymning ute fastän det är mitt på dagen - skitmulet - det kommer nog snö - det blir mer att skotta - gnäll - gnäll.
Då säger grannen som är hitflyttad från Österrike; - Vad härligt!
Jo, men det är det. Rimfrost på björkarna, de är helt vita. Ett snölager på grenarna, det behövs ingen julbelysning. Allt är mjukt inbäddat i det vita täcket. Det är varmt, bara -4. Shangri-La ljus och klockan är 13.15.
Ljuset visar sig bara 4-5 timmar. Men vilket ljus det är denna tid på året. Och de dagar när solen dyker upp, det måste ses med egna ögon.
|
|
I Dagens Industri rankar svenskarna hög status. Folket är grupperat i män (först såklart), kvinnor, materialister, altruister och maximalister.
Det som jag blev förvånad över var att allmänbildning låg i topp på alla listor!
Det här är altruisternas lista: (altruism betyder människokärlek enl. Saol)
För altruisterna:
1. Vara allmänbildad.
2. Vara duktig på sitt arbete.
3. Vara en engagerad och duktig förälder.
4. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor.
5. Ha arbetat ihop förmögenhet.
6. Ha en klar och tydlig livsåskådning.
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid.
8. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period.
9. Kunna tala många språk flytande.
10. Ha ett långt och stabilt äktenskap.
Och det här är materialisternas:
För materialisterna:
1. Vara duktig på sitt arbete.
2. Vara allmänbildad.
3. Ha arbetat ihop en förmögenhet.
4. Kunna tala många språk flytande.
5. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor.
6. Vara en engagerad och duktig förälder.
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid.
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning.
9. Ha ett långt och stabilt äktenskap.
10. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period.
Jag tycker jag är bra på mitt arbete, och bra på de jobb som jag haft förut också. Och allmänbildad är jag. Alltså har jag hög status.
Det visste jag faktiskt inte. Men det enda som faktiskt skiter sig rejält i dessa listor är punkten om inarbetad förmögenhet. Där ligger jag risigt till. Men det är nog bara en tidsfråga innan bankkontot sväller, håhåjaja...
|
|
Det var bättre förr, folk slet ut sig utan att bli galna. Jag läste om ett par som suttit i telefonkö i veckor för att få telefon och bredband inkopplade.
Jag var med om samma sak för tre år sedan. Inget av telekommunikationerna fungerade. Telefonkö till Telia - du är just nu nummer 73 och väntetiden beräknas bli 35 minuter, eller var det 55 minuter. Paniken kom krypande, mobilsamtal på dagtid en vardag, vad kostar det?
Jag fick ringa varje dag i flera veckor, och jag åkte till mor och ringde från hennes fasta telefon. Varje dag sa en röst ungefär; Jaha, fungerar inte telefonen, ja det ska vi åtgärda. I flera veckor var det samma svar.
Till saken hör att jag är en ganska nyfiken person och vill ha reda på hur det ena och det andra ligger till. Så sommaren innan såg jag en parkerad bil nära mitt gamla hus med firmamärket Relacom på. Eller var det Flextronics?
Jag hörde röster bakom vedbon, och eftersom jag inte hade någon annalkande psykos antog jag att det var några människor från den parkerade bilen där bakom. Så jag gick dit, och när jag rundade hörnet såg jag att det var Brädgårds-Alf och en man till som inspekterade telefonstolpen. Så jag sa:
- Jasså är det televerkarna, jag undrade bara vad i hela friden som Relacom är.
Detta kom jag ihåg när min telefon varit trasig i veckor. Så jag föreslog att jag själv kunde ta kontakt med reparatörerna. Då hördes ett skri från Telias telefonist; Neeej, det kan du inte göra.
Så jag fick inte själv ringa till Brädgårds-Alf och säga att telefonen varit ur funktion i tre veckor. Till slut blev den i alla fall lagad.
När jag var liten, så körde televerkarna omkring i en Volvo Duett. Den var orange och så stod det TELE på dörren.
På något sätt tror jag att livet var enklare då. Folk blev galna av andra orsaker än Telias telefonköer.
|
|
Kusinen i Indien håller nog på att bli galen. Hon skickade just ett mail där hon prisade hembygden, släkten och brännvinsbältet.
Hon som knappt har varit berusad framhöll verkligen vår norrländska kultur att gömma spritflaskorna i plogkarmen.
Jag som trodde att hon skulle komma tillbaka som en fullkomlig ayur veda-freak. Det är bland de få saker jag vet om läran, att man inte ska dricka kalla drycker. Sprit som står ute i -30 blir kall. Riktigt kall. Nej, något måste ha hänt, kanske hemlängtan. För några veckor sedan var det bara ingefärsvatten på tapeten.
Själv blev jag less sprit i 18-årsåldern. Det är godare med vin, så den återkommande drömmen är hur jag ska cykla runt bland Europas vingårdar för att äta och dricka.
Snart kommer kusinen hem, och vi kan äntligen åka till Vippa för att fika.
Vippabacken är en matservering och ett fik med en enorm social potential. Där hittar man alltid någon att prata med. Förra gången jag var där så träffade jag tre äldre män, 55-75 år. Det var då som jag insåg att den muntliga berättarkonsten definitivt inte är död.
|
|
Som vanligt tänker jag mest på mat, så söndagen var lyckad. Vi åkte till ett ungt par som bor tre mil rakt ut i skogen. Hos dem köpte vi en halv ren. Så nu hänger den här i ett uthus, för att sedan styckas, sättas i frysboxen och senare i grytan.
Det största bekymret just nu är att hålla temperaturen så att den inte redan liknar frysbox.
Det var så mysigt att åka dit ut i skogen. Mil efter mil med slingrande väg. Snön täckte träden vid den mörka vägen. Det är nog enda gången som extrastrålkastarna på bilen skapar ett stämningsljus.
Och tänk att bo där, tre mil från skola och kompisar för barnen. Men med renar in på knutarna. Och en massa annat.
|
|
Det är som vanligt med karriären idag. Inte blev det något stormsteg framåt - Mats Svegfors och inte jag väljs till VD på Sveriges radio.
Och jag som har en egen P1-radio och allt. I den kan man bara höra P1. Det kanske är därför jag inte fick jobbet. De är väl nervösa att jag ska lägga ner de andra kanalerna....
Det har varit vinterns lägsta temperatur i natt, termometern hade stannat på -24,6. Jag tycker att det är lite mysigt när temperaturen sjunker som igår på eftermiddagen - det riktigt smäller i husets ytterpanel.
|
|
Jag låg på soffan och läste Norrbottens Kuriren så här en mörk decembermorgon. Det var Svanbergs nöjeskrönika jag fastnade i. Hon är rädd för att för att unga kvinnor håller på att fastna i 50-talets husmorsideal. Denna slutsats har hon dragit efter att ha läst otaliga bloggar som handlar om bak, matlagning, smink och shopping.
Och vad ska man säga. Jo det verkar som om det bara är lite för mycket. På ett sätt är det som om tiden har stått stilla, det är mycket av många som vill framstå som perfekta husmödrar. Detta om shopping och att framhäva sina kläder, inredning och matlagning har jag kommenterat i en tidigare blogg - men då var ämnet kanske mer att visa hur lycklig man är i största allmänhet.
Eftersom jag är 45 år så har jag sett det mesta i husmorsväg. Från mormor som var min extramamma under hela min uppväxt - min egen jobbade heltid i mer än 40 år. Mormor och hennes systrar de kunde städa de, tur att de slapp uppleva Rent hus på TV 4 - de hade nog svimmat.
Men de kvinnorna som var födda kring 1900, de visste då var skåpet skulle stå. Att de skulle ha varit förtryckta, det stämmer inte alls. Jag var och frågade en bekant på 70+ hur han minns min farmor som dog mer än tjugo år innan jag föddes. Även han var ganska ung under hennes levnad, så det ända han säkert kom ihåg att hon sagt var; “Karlar är underliga djur som vandrar i vår herres hage...”
Min egen pappa talade alltid om kvinnorna från förr med respekt. När han gick till skolan sålde han mjölk till Engströms affär. Småpojkarna i Grelsbyn sålde också bark till garveriet på andra sidan älven. När de rodde dit med den fulla båten fick de betalt för lasten. I båda fallen sa han att det var kvinnorna i husen som hade hand om börsen, det var av dem man fick betalt. Och det var tämligen stora affärsrörelser dessa kvinnor ansvarade för. Att folk överhuvudtaget hade kontanter var nära på en sensation på 1920 och -30-talet.
Dagens bloggar då. Ja många är som Svanberg påpekar kvinnor i 25 årsåldern. Jag vet inte, det där matlagandet är väl nytt i den där åldern. För min egen del så städade jag och bakade mer då när det begav sig. Jag fick barn när jag var 21 och sedan fick jag tre till, och jag har varit hemma mycket med dem. Så jag har missat flera år av karriären, men jag är så nöjd över att jag fick ihop det. Och jag är nog snart ikapp både karriärmässigt och ekonomiskt. De stora gossarna har redan börjat köpa julklappar åt sina småsyskon, och de är de som köper de dyra, inte jag...
Som 45-åring är jag mer i ego-åldern. Jag sa åt minstingen, 12 år, igår att han själv måste komma ihåg sina läxor “tror du att jag är din mamma eller, haha”
Jag skulle kunna arbeta heltid med att skriva blogg, om det lönade sig - jag ska höra med köpmännen här i byn om de kan finansiera min shopping.... Nä, jag har inte tid att ägna så mycket tid till bloggen, eller shoppingen.
Det finns så många ämnen som är intressantare än mat, smink och att klä sig. Men samtidigt förstår jag dem som är nya vid spisen, i småbarnsträsket och så vidare.
Predikaren (3:1-8):
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, osv.
Och jag ska tala om att jag är mycket intresserad av mat. Om jag hinner ska jag göra palt idag, ska alltså skala potatis på eftermiddagen. Så idag kanske det blir norrbottnisk junk food. Detta efter två utvecklingssamtal på skolan och innan ett möte. 1991 började den äldsta skolan, jag har alltså suttit där och lyssnat i 17 år. Vad jag är less. Allting har sin tid.
Sambon fastnar förresten lättare än mig vid spisen. Och man kan inte ha honom att städa badrummet, han är för ordentlig så det tar alldeles för länge - alltså bäst att göra det själv. Det är bättre att han lägger sin pedantiska sida på att göra maten god och salladen snygg(!)
När det gäller de unga kvinnorna får man väl hoppas att de inte fastnar i huspyntandet och bakningen. Alla måste vi äta, helst jäkligt god mat. Vi måste städa och köpa oss kläder. Så var och en, män och kvinnor, ska naturligtvis ta sitt ansvar för inköp av kalsonger och planering av näringsintaget. Och framför allt; lotsa barnen ut i världen.
|
|
Kusinen som är i Indien är i alla fall inte i Mombai, och inte heller i Kashmir. Så då borde det vara lugnt, om det nu kan vara lugnt i Indien.... Hon är i Chennai, som förut hette Madras.
Nog blir jag i alla fall lite avundsjuk, tänk att få tala med en indier som odlar grönpeppar, och att vara ute på backwater med båt och kolla in fisket. Så här står det i mejlet utan prickar och allt:
"Det ar som jag sager. DET HAR LANDET FINNS INTE I VERKLIGHETEN!!!
Och fiskemetoderna ar helt underbara. Kan ni tanka er att dyka ner i alven med ett fisknat i handerna?"
Hon har slutat ut att åka till Taj Mahal eftersom man ska undvika folksamlingar, och där samlas förstås horder av utländska turister. Där skulle nog jag sitta och bara glo på byggnaden om jag var i Indien.
Så nu ska hon till en nationalpark istället. Få se om det blir som vi kvinnor i omgivningen förutspådde? Att vi får turas om att sitta i tv-soffarna och gråta en skvätt och berätta om hur det är att ha en kusin, syster, kompis som blev uppäten av en tiger... Men vi kom fram till att det ändå är en bra grej att tala om på fester “uhu, när jag ser din randiga tröja tänker jag på, jag du vet jag kände faktiskt den där kvinnan som for till Indien för att fira sin 50-årsdag...”
Jag är då mest rädd för, i turordning; att flyga, magsjuka, trafiken, kackerlackor och sedan kommer terroristerna någonstans långt ner.
För kusinens räkning är jag mest rädd för; trafiken, magsjukan och att hon går vilse om hon inte hittat farsans borttappade lokalsinne.
Jag skickade henne i alla fall en länk till Carl Bildts blogg, så hon är uppdaterad. Han är ändå ganska positiv och tror att världens ledare kan hjälpas åt för att bekämpa terrorism.
Men att jag känner mig lat och ineffektiv när jag läser Bildts blogg... Hur hinner karln flänga runt världen på detta sätt.
Själv ska jag till midnattsfestivalen i Korpilombolo på fredag och lyssna på föredrag om isländska sagor och berättartradition. Det ni, kusinen och Bildt; Korpilombolo here I come!
|
|
Det skymmer ute, och snön viner ännu runt knuten. Jag funderar på om det är för tidigt att gå ut och skotta. Jo, det driver nog snart igen.
Det blippade till, det kom ett mail från Kusinen. Hon ska snart resa vidare till Indiens sydspets. Sedan flyga norrut för att se Taj Mahal.
Jag ska åka färja till Bränna snart. Det blir inget Taj Mahal för mig idag. Men alla indier hade säkert velat komma hit och se på snöstormen och isvägen över träsket som snart öppnas.
Jag minns en man som träffade på en afrikan som var här på besök. Afikanen hade svårt att förstå att de just nu stod på vattnet. Mannen försökte förklara så bra som det bara går, att det går att stå på fruset vatten. Just när det var nära att han riktigt förstod; då kom en lastbil på isvägen. Afrikan såg ut att ge upp, att det inte var någon idé att förstå vad mannen pratade om.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|