|
Jag är verkligen euforisk idag, ja just den här delen av dagen i alla fall. Jag har äntligen efter snart 30 års övervägande sagt upp mig från både facket och A-kassan. Vi har aldrig dragit jämnt, vare sig jag har varit med i Kommunalarbetarna, Hotell- och restaurang eller Lärarförbundet. Jag får nästan rysningar bara jag skriver namnen på förbunden. De har gett byråkratin ett ansikte.
När jag fick mitt första jobb i 17-årsåldern var det nästan ett krav att gå med i facket, annars var domedagen nära. Det var omkring 1980. Nu med facit i hand, jo jag har faktisk fått A-kassa någon månad av 30 år, så undrar jag om jag inte hade klarat mig bättre utan. Jag har väl alltid tagit de jobb som funnits, de så kallade mindre attraktiva, inom snabbmatsbranschen och vården bland annat. Så inte hade jag svultit ihjäl. Vilken pappersexercis det har varit, det hade varit underlag till en bok, om än en jäkligt tråkig bok. Den värsta följetången var nog i ungdomen när jag bytte arbetsgivare, från kommunen till landstinget, då var jag även tvungen att byta avdelning. Det var inte lätt.
Så sent som förra året blev jag nekad A-kassa, därför att jag har svårt att passa in i ramen. Jag vägrade att avsluta en halvfartskurs som jag var halvvägs igenom medan jag jobbade heltid. Jag förklarade länge, jag bad handläggaren på A-kassan fara åt h-vete (jaja förlåt, men man behöver inte behandla folk nedlåtande), och sedan började jag gråta. Men allt var inte nattsvart, medan jag fortsatte att gråta under nästa samtal, förklarade en vänlig kvinna på Lärarförbundet i Luleå att det var lönt att överklaga och att min situation inte var ovanlig.
A-kassa, huh. Man får inte ta några egna initiativ, inte ens tälja en trägubbe (medan man skriver ansökningar) och sälja. Jag blir då passiv. Och pengarna kommer ju in i alla fall, men det går inte att vara kreativ. Men tanken med ett skyddsnät är bra och jag vet att facket hjälper många, jag får väl se det som att jag med mina avgifter bidragit till detta. Själv har jag bara blivit arg, mycket arg. Mig passar det inte.
Det återstår bara att se om jag kommer att svälta ihjäl nu när jag avsagt mig det heliga skyddsnätet. Jag avundas ungdomen som vågar välja bort A-kassan direkt. Men det är förstås mycket lättare i en stor stad, där folk nästan kastar arbeten efter en. Det är ju egentligen här på landsbygden som man verkligen måste vara kreativ för att överleva, det blir extra fel när systemet är så stelbent. Men nog har jag ibland varit lite avundsjuk över hur mycket lättare det är att få ett jobb neråt Sverige. Mina två söner sökte jobb, och det lyckades på det första stället de frågade.
Men jag gnäller inte. Jag vill bo i Norrbotten, på landsbygden och jag vill vara företagare. Bara synd att jag inte vågade tidigare. Jag tycker faktisk synd om människor som bor i städer. Inte behöver jag tycka synd om dem, jag vet. De flesta vill faktisk ha det så.
Och varför skulle jag svälta ihjäl? Jag har ju det här jobbet, jag har flera affärsidéer i olika branscher, jag har inga dyra omkostnader, inte så många omyndiga barn mer, jag tycker det är roligt stt jobba, jag har lätt för sociala kontakter och jag är bra på många jobb.
|