|
den 16 juni 2008 - 14:55
Jag laddade just upp några bilder på hemsidan, och det var då jag insåg att jag blivit en riktig naturmupp. Det har jag väl alltid varit, men har liksom blivit värre.
Sommaren har aldrig varit favorittiden att vandra i skogen, utan det har i så fall varit på hösten. Men detta år har det blivit mer, och jag har upptäckt hjortronblommorna, nornan, roslingen och murklan runt knuten. Försommarens skira grönska är otroligt vacker i skogen. Jag har nästan bara sett den fina lingonblomman som moget lingon i syltburken. Det har tidigare varit maten som varit det primära.
Den här försommaren har jag varit mycket ute i skogen därför att jag letat efter en försvunnen person. En man som vandrat i otaliga mil runt om i trakten har inte återvänt från sin senaste utflykt. Ingen vet ens om han färdats med cykel, kanot eller gått till fots. Han kan vara ungefär var som helst inom en radie på tio mil, och han har varit borta i snart en månad.
Så nu letar folk. Många är bekymrade, både nära och ytligt bekanta att det inte letas mer organiserat från samhällets sida. Det finns många funderingar; är allas liv lika mycket värt? Varför sätts det in resurser redan efter någon timme på fullt friska människor i 30-årsåldern som försvinner i sommarvärmen? Varför står det i tidningen en utförlig beskrivning på en hund som varit borta i ett par dagar? Nästan alla som försvinner gör det frivilligt, men det förhindrar inte att denne blir eftersökt. Är en sjuklig 71-åring mindre värd?
Medan jag letat har jag sett så mycket vackert. Den försvunne har tillbringat så lång tid av sitt tidiga liv inomhus, så jag unnar honom verkligen allt vackert i naturen. Jag hoppas att det gav honom lika mycket som det gett mig.
Ett halsband med en sten gav han mig en gång för att jag lånat honom kanoten. Nu sitter jag här med halsbandet och funderar på om jag ska försöka hitta honom med ren tankekraft. Han som gett mig försommaren i skogen.
|
|
| << Navigera till den 16 juni 2008 |
Lägg till ny kommentar |