|
Lyrik kan vara vackert gastkramande och spännande, som den 30 sidor långa dikten The Rime of the Ancyent Marinere. Den är skriven av Samuel Taylor Coleridge i slutet på 1700-talet, och bidrog till romantikens inträde i Europa.
Där kan man läsa om ett fartyg som ger sig ut på en långresa. Mest troligt var Coleridge inspirerad av James Cooks upptäcksfärder.
Så om ni ger er av på segelfärd, vad ni än gör; skjut inte någon albatross. Här är ett litet utdrag:
All in a hot and copper sky,
The bloody Sun, at noon,
Right up above the mast did stand,
No bigger than the Moon.
Day after day, day after day,
We stuck, nor breath nor motion ;
As idle as a painted ship
Upon a painted ocean.
Water, water, every where,
And all the boards did shrink ;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.
|
|
Jag tillhör dem som inte är speciellt road av fiktivt våld, speciellt inte på film. För mig är det lätt att avstå från att betala för bli halv ihjälskrämd, jag förstår liksom inte vitsen.
Men det finns ju undantag, Gudfadern gillade jag av någon anledning, fastän folk blev skjutna till höger och vänster.
I bokvärlden finns det en del våld och elände, det är förstås viktigt för intrigen. Om jag ska rekommendera saftigt våld som ändå är bra, så kan jag nämna Njals saga som är 1000 år gammalt isländskt våld när det är som bäst.
Jämfört med Njals saga är Gudfadern blaha blaha. Men det roliga med så pass gamla skildringar av oss människor är att man känner igen så pass mycket av tankegångar, problem och lösningar. Men vi slår förstås inte ihjäl varandra i samma utsträckning nu för tiden. Och vad är egentligen en spjutyxa?
Njal, Gunnar på Lidarende och Don Corleone. Vad blir det förresten om man blandar en islänning och en italienare? En Överkalixbo kanske... Men här har aldrig någon ens blivit rånad vid bankomaten.
Jag är förresten nöjd med dagen; jag har fått en tjäder. Ja det var inte jag som sköt den, men jag fick den. Jag har varken hagelbössa eller spjutyxa, så det är bra om andra jagar.
När jag skulle binda ett snöre runt fötterna innan jag hängde upp den, hann jag tänka; men vad äckligt. Det var innan jag besinnade mig, det är faktiskt inte mer obehagligt än kycklingdelarna i frysdisken på ICA. Men där har köttet liksom blivit avfågliserat. Den jag hängde upp var definitivt en fågel.
Tjäder, vad gott. Det blir något att sätta tänderna i för en fattig kulturarbetare.
|
|
Mat, mat, mat. I Coops tidning stod det åter igen hur nyttigt det är med frukt och grönsaker. Vilka hälsobringande ämnen det finns i de blå, röda och gröna växterna. Jag har mycket blåbär i frysen, så jag känner mig nöjd. Tänk att nyttigheterna kan kopplas till färgämnena.
Och tänk att det numera är vetenskapligt bevisat att bär och grönsaker som växer här uppe i norr är godare. Och nyttigare. De långa dagarna gör dem sötare.
Visserligen har jag i alla tider känt att jordgubbar från södra Sverige och utlandet inte är lika goda. Det är nog 10 år sedan jag smakade dem, och det finns en orsak - nämligen att jag hellre är utan. Men jag har trott att smaken berott på långa transporter och dylikt. Tomater, broccoli och morötter från Norrbotten är godare. För att inte tala om potatisen, jag har lust att rycka upp några fåror, och sälja det på Östermalms hallarna. Jag tror att folk skulle betala nästan vad som helst om de fick känna smaken.
Jag drog upp ett stånd med mandelpotatis igår. Det är inne med trädgård, det odlas blommor och blommor. Men att odla potatis är ursprungligt tillfredsställande; att ta tag i blasten, känna det lätta motståndet från jorden. Dra. Jorden luckras upp och fram kommer den första ljusa knölen, sedan nästa och nästa.
Usain Bolt har blivit snabb av sötpotatismarmelad, det växer nog bra på Jamaica också. Närproducerade genuina råvaror är bättre för kroppen än kemikalier. Heja Bolt!
|
|
Jag hörde på radio tidigare i somras att det var tal om att öppna tvärbanan Jörn-Arvidsjaur. Tankarna går till Sara Lidman som på något sätt blivit symbol för järnvägsstumpen som ligger i Västerbotten mellan stambanan och inlandsbanan. Jag vet inte om det blir något öppnande, men nog är det synd att Sara inte lever för att delta i diskussionen.
I hennes stora romansvit om hembygden, Jernbaneeposet, går byggandet av järnvägen som en röd tråd. Huvudpersonen Didrik blir redan i början av den första romanen upprörd därför att utbyggnaden av järnvägsnätet i Norrlands inland inte sågs lönsam, och att norrlänningarna ansågs vara fattiga och glesa av de styrande i södra Sverige.
Fattiga och glesa, ja det har vi nog varit ganska mycket. Men vi var och är rika på naturtillgångar. På något sätt är det som om det först nu verkligen är lönsamt att exportera vår skog och malm. LKAB går med vinst, många miljarder årligen, och nu åker många till gruvorna och tjänar storkovan varje vecka.
Didrik ville ha jernbanan för att Sverige skulle komma till honom, han ville ha del av bildning och kultur. Och den byggdes, Jörn-Arvidsjaur invigdes 1928, för att skogen och malmen lättare skulle kunna fraktas dit där den verkligen behövdes. 1990 lades den ned därför att godstrafiken inte längre lönade sig.
Tiderna ändras, nu är skogen värd mer än någonsin. Samtidigt har bränslekostnaderna för lastbilstransport ökat avsevärt, och vips så blir det lönsamt med järnväg igen. På grund av miljön höjs bränslet, och här blir det kanske ett positivt resultat för miljön om järnvägen öppnas. Men det vet vi inte än.
Lönsamt har det dock alltid varit att frakta ut våra naturtillgångar. Sara Lidman såg likheten mellan Norrland och kolonier hon besökt i tredje världen. Hon tyckte att mönstret var detsamma, människorna fick lov att bo kvar på avlägsna platser så länge de gick med på storbolagens villkor. När de senare inte behövdes på grund av rationaliseringar då måste de flytta till industrierna i de mer utvecklade delarna av landet.
Industrin i Norrland går bättre än någonsin, det är nästan så att vi får importera arbetare från södra Sverige. Framtiden är ljus, åtminstone i gruvsamhällena. Undrar vad Sara Lidman hade sagt?
Om det blir något av öppnandet av järnvägen, så kan lokföraren titta på skyltarna som susar förbi och fantisera om att han han är med i en Lidman-roman; Nordlunda, Bränntjärn, Abborrträsk, Saltmyran, Hålbergsliden, Moräng, Glommersträsk, Missenträsk, Stensträsk och Granbäck.
|
|
Vad roligt, äntligen är den grå vardagen här! Vi avslutade slapp-sommaren i söndagskväll med friterade zucchiniblommor, rester av Soprano-kyckling (Franchese), kött vi hittade i kylen och rödvin. Och det var väl inte så dumt, riktigt bra att sätta tänderna i. Sommaren har varit härlig, även om vädret bara varit okay. Men bara det att kunna hämta halva durkslaget med kryddor från trädgårdslandet när man lagar mat är så tillfredsställande. Och att komma ihåg alla utflykterna i Överkalixtrakten; hela sandstränder för sig själv och ingen på en mils avstånd.
Men nu är det vardag, och det är roligt att arbeta. Jag lyssnar på sommarpratare jag missat, medan jag skriver. Just nu är Mattias Klum i datorns högtalare. Eftersom jag har svårt att lyssna och skriva samtidigt, ja jag har svårt för det mesta som händer inom 300 meter från skrivbordet när jag skriver, hörde jag lite fel. Han pratade om sitt nya projekt där han ska lyfta fram Sveriges natur, och jag tyckte att han sa Mission Sverige, så jag kollade snabbt på nätet. En fin sida, tänkte jag genast jag såg den. När jag läst ytterligare några sekunder insåg jag att jag nog var på fel plats i cyberspace, sidan handlade om att bli missionär. Så jag fick genom Klums officiella hemsida fram det rätta namnet; Expedition Sverige, det låter spännande. På något sätt liknar det jag redan håller på med, jag åker runt här hemma och upplever naturen samtidigt som jag funderar på vad man kan använda intrycken till.
Den senaste expeditionen jag företagit mig gick till Laxforsberget i Överkalix kommun nära Jockfall. Namnet på berget kan nog härledas till vattenfallet som under århundradena varit känt för sin rika tillgång av lax.
Jag har varit upp på detta berg förut, men faktiskt bara en gång; 2001 stod det i gästboken i toppstugan. Den gången kommer alltid att vara speciell, därför att jag hade alla barnen med mig. Det var i augusti innan skolan börjat som jag fick ett infall att gå upp på det outforskade berget fyra mil hemifrån. Jag drev upp 15 och 17-åringen från sängarna, 5 och 6-åringen skuttade nog lite mer självmant in i bilen. Jag kommer ihåg det som en solig och fin utflykt där ingen gnällde under två kilometersvandringen uppåt. Det skulle vara svårt att samla ihop alla idag när de äldre är utflugna och tjänar pengar i Stockholm och Norrtälje, eller var det Karlstad och Norrtälje, något sådant.
Laxforsberget är 400 meter högt, men när man står där uppe tror man att det är mycket högre, förmodligen därför att alla omgivande berg är betydligt lägre. Utsikten sträcker sig ungefär fem mil, man ser förbi centralorten i Överkalix, Bränna - ända till Räktforsbergen i söder. När vi var på väg upp så såg vi även vindkraftverken i Aapua, i Tornedalen. Jag som funderat på varför man satsar på vinden i just i Aapua, som jag trott ligger mitt i skogen, fick ett svar. Berget de ligger på är på just över 400 meter, men hela omgivningen där är en högplatå. Det ser häftigt ut, massor av berg syns i förgrunden, och efter fem mil reser sig en mur av berg med vindkraftverken högst upp. Och bakom finns ingenting. Jo, jag vet, där är resten av Tornedalen och Finland, men de syns inte.
Utsikten är bedårande, Kalix älvdal slingrar sig mil efter mil mellan berg och skogar. Älven som jag växt upp vid. När jag och kompisen gick i ettan rodde vi till Vippabacken tre kilometer bort. Vi klarade inte att ro hem emot strömmen, men blev bärgade av hennes föräldrar. Många ungar var det skulle letas efter på älven.
När man lyfter blicken mot sydväst ligger det breda Kattisberget, som är slipat av inlandsisen så att toppen är ganska platt. Bakom det ligger Ängesån, som flyter ihop med Kalix älven några mil söderut. Där var jag här en dag med mina kusiner och fiskade på min farbrors och deras pappas favoritställe. Han hade visst jämt fantiserat om att flytta hit. Det blev en hel del flyttande för honom, bland annat till Amerika, men bäcken vid Ängesån hade han kvar som utflyktsmål. Jag förstår honom, bäcken slingrar sig mellan sandbankar och branta stränder innan den rinner ut i Ängesån, det är rogivande. Där blandas bäckens vatten, som för övrigt har sin källa vid Laxforsberget, med den större älvens. Vi såg ut över det blanka vattnet som flyter ganska fort förbi, och vi såg flera laxar hoppa.
Expedition Sverige finns det säkert hur många bilder som helst av. Det var här i Norrbotten som jag och några till föddes. Det gjorde även de som ligger begravda på en liten höjd efter vägen mellan Jockfall och Laxforsberget, i 6000 år gamla gravar med huvudena beströdda av rödockra. Då var bergen öar i ett hav, kustlinjen gick tio mil längre norrut än idag.
Jag gillar naturen på många platser, Lofoten och den Adriatiska motsvarigheten Kroatien är vackert med de höga bergen som stiger brant upp ur havet. Men Norrbotten har en speciell plats i hjärtat, det är lätt att se det vackra här fast man borde vara less.
Men jag kan visst tänka mig att resa runt i Italien, och äta och dricka vin medan jag ser på utsikten. Sedan vill jag åka till Frankrike och äta....
Medan jag tjänar mitt levebröd här i den grå vardagen finns det många platser att besöka, och speciellt grått är det ju inte. Sedan blir det väl kanske att vandra i bergen i Transylvanien. Undrar vad man äter där? Här äter vi halstrad saltströmming idag, färsk potatis, tunnbröd och mycket smör. Det är en av världens skönaste matupplevelser när strömmingsrommen knastrar mellan tänderna. Och vinet får nog vara, det passar inte.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|