|
Vad roligt, äntligen är den grå vardagen här! Vi avslutade slapp-sommaren i söndagskväll med friterade zucchiniblommor, rester av Soprano-kyckling (Franchese), kött vi hittade i kylen och rödvin. Och det var väl inte så dumt, riktigt bra att sätta tänderna i. Sommaren har varit härlig, även om vädret bara varit okay. Men bara det att kunna hämta halva durkslaget med kryddor från trädgårdslandet när man lagar mat är så tillfredsställande. Och att komma ihåg alla utflykterna i Överkalixtrakten; hela sandstränder för sig själv och ingen på en mils avstånd.
Men nu är det vardag, och det är roligt att arbeta. Jag lyssnar på sommarpratare jag missat, medan jag skriver. Just nu är Mattias Klum i datorns högtalare. Eftersom jag har svårt att lyssna och skriva samtidigt, ja jag har svårt för det mesta som händer inom 300 meter från skrivbordet när jag skriver, hörde jag lite fel. Han pratade om sitt nya projekt där han ska lyfta fram Sveriges natur, och jag tyckte att han sa Mission Sverige, så jag kollade snabbt på nätet. En fin sida, tänkte jag genast jag såg den. När jag läst ytterligare några sekunder insåg jag att jag nog var på fel plats i cyberspace, sidan handlade om att bli missionär. Så jag fick genom Klums officiella hemsida fram det rätta namnet; Expedition Sverige, det låter spännande. På något sätt liknar det jag redan håller på med, jag åker runt här hemma och upplever naturen samtidigt som jag funderar på vad man kan använda intrycken till.
Den senaste expeditionen jag företagit mig gick till Laxforsberget i Överkalix kommun nära Jockfall. Namnet på berget kan nog härledas till vattenfallet som under århundradena varit känt för sin rika tillgång av lax.
Jag har varit upp på detta berg förut, men faktiskt bara en gång; 2001 stod det i gästboken i toppstugan. Den gången kommer alltid att vara speciell, därför att jag hade alla barnen med mig. Det var i augusti innan skolan börjat som jag fick ett infall att gå upp på det outforskade berget fyra mil hemifrån. Jag drev upp 15 och 17-åringen från sängarna, 5 och 6-åringen skuttade nog lite mer självmant in i bilen. Jag kommer ihåg det som en solig och fin utflykt där ingen gnällde under två kilometersvandringen uppåt. Det skulle vara svårt att samla ihop alla idag när de äldre är utflugna och tjänar pengar i Stockholm och Norrtälje, eller var det Karlstad och Norrtälje, något sådant.
Laxforsberget är 400 meter högt, men när man står där uppe tror man att det är mycket högre, förmodligen därför att alla omgivande berg är betydligt lägre. Utsikten sträcker sig ungefär fem mil, man ser förbi centralorten i Överkalix, Bränna - ända till Räktforsbergen i söder. När vi var på väg upp så såg vi även vindkraftverken i Aapua, i Tornedalen. Jag som funderat på varför man satsar på vinden i just i Aapua, som jag trott ligger mitt i skogen, fick ett svar. Berget de ligger på är på just över 400 meter, men hela omgivningen där är en högplatå. Det ser häftigt ut, massor av berg syns i förgrunden, och efter fem mil reser sig en mur av berg med vindkraftverken högst upp. Och bakom finns ingenting. Jo, jag vet, där är resten av Tornedalen och Finland, men de syns inte.
Utsikten är bedårande, Kalix älvdal slingrar sig mil efter mil mellan berg och skogar. Älven som jag växt upp vid. När jag och kompisen gick i ettan rodde vi till Vippabacken tre kilometer bort. Vi klarade inte att ro hem emot strömmen, men blev bärgade av hennes föräldrar. Många ungar var det skulle letas efter på älven.
När man lyfter blicken mot sydväst ligger det breda Kattisberget, som är slipat av inlandsisen så att toppen är ganska platt. Bakom det ligger Ängesån, som flyter ihop med Kalix älven några mil söderut. Där var jag här en dag med mina kusiner och fiskade på min farbrors och deras pappas favoritställe. Han hade visst jämt fantiserat om att flytta hit. Det blev en hel del flyttande för honom, bland annat till Amerika, men bäcken vid Ängesån hade han kvar som utflyktsmål. Jag förstår honom, bäcken slingrar sig mellan sandbankar och branta stränder innan den rinner ut i Ängesån, det är rogivande. Där blandas bäckens vatten, som för övrigt har sin källa vid Laxforsberget, med den större älvens. Vi såg ut över det blanka vattnet som flyter ganska fort förbi, och vi såg flera laxar hoppa.
Expedition Sverige finns det säkert hur många bilder som helst av. Det var här i Norrbotten som jag och några till föddes. Det gjorde även de som ligger begravda på en liten höjd efter vägen mellan Jockfall och Laxforsberget, i 6000 år gamla gravar med huvudena beströdda av rödockra. Då var bergen öar i ett hav, kustlinjen gick tio mil längre norrut än idag.
Jag gillar naturen på många platser, Lofoten och den Adriatiska motsvarigheten Kroatien är vackert med de höga bergen som stiger brant upp ur havet. Men Norrbotten har en speciell plats i hjärtat, det är lätt att se det vackra här fast man borde vara less.
Men jag kan visst tänka mig att resa runt i Italien, och äta och dricka vin medan jag ser på utsikten. Sedan vill jag åka till Frankrike och äta....
Medan jag tjänar mitt levebröd här i den grå vardagen finns det många platser att besöka, och speciellt grått är det ju inte. Sedan blir det väl kanske att vandra i bergen i Transylvanien. Undrar vad man äter där? Här äter vi halstrad saltströmming idag, färsk potatis, tunnbröd och mycket smör. Det är en av världens skönaste matupplevelser när strömmingsrommen knastrar mellan tänderna. Och vinet får nog vara, det passar inte.
|