|
den 18 augusti 2008 - 11:37
Jag hörde på radio tidigare i somras att det var tal om att öppna tvärbanan Jörn-Arvidsjaur. Tankarna går till Sara Lidman som på något sätt blivit symbol för järnvägsstumpen som ligger i Västerbotten mellan stambanan och inlandsbanan. Jag vet inte om det blir något öppnande, men nog är det synd att Sara inte lever för att delta i diskussionen.
I hennes stora romansvit om hembygden, Jernbaneeposet, går byggandet av järnvägen som en röd tråd. Huvudpersonen Didrik blir redan i början av den första romanen upprörd därför att utbyggnaden av järnvägsnätet i Norrlands inland inte sågs lönsam, och att norrlänningarna ansågs vara fattiga och glesa av de styrande i södra Sverige.
Fattiga och glesa, ja det har vi nog varit ganska mycket. Men vi var och är rika på naturtillgångar. På något sätt är det som om det först nu verkligen är lönsamt att exportera vår skog och malm. LKAB går med vinst, många miljarder årligen, och nu åker många till gruvorna och tjänar storkovan varje vecka.
Didrik ville ha jernbanan för att Sverige skulle komma till honom, han ville ha del av bildning och kultur. Och den byggdes, Jörn-Arvidsjaur invigdes 1928, för att skogen och malmen lättare skulle kunna fraktas dit där den verkligen behövdes. 1990 lades den ned därför att godstrafiken inte längre lönade sig.
Tiderna ändras, nu är skogen värd mer än någonsin. Samtidigt har bränslekostnaderna för lastbilstransport ökat avsevärt, och vips så blir det lönsamt med järnväg igen. På grund av miljön höjs bränslet, och här blir det kanske ett positivt resultat för miljön om järnvägen öppnas. Men det vet vi inte än.
Lönsamt har det dock alltid varit att frakta ut våra naturtillgångar. Sara Lidman såg likheten mellan Norrland och kolonier hon besökt i tredje världen. Hon tyckte att mönstret var detsamma, människorna fick lov att bo kvar på avlägsna platser så länge de gick med på storbolagens villkor. När de senare inte behövdes på grund av rationaliseringar då måste de flytta till industrierna i de mer utvecklade delarna av landet.
Industrin i Norrland går bättre än någonsin, det är nästan så att vi får importera arbetare från södra Sverige. Framtiden är ljus, åtminstone i gruvsamhällena. Undrar vad Sara Lidman hade sagt?
Om det blir något av öppnandet av järnvägen, så kan lokföraren titta på skyltarna som susar förbi och fantisera om att han han är med i en Lidman-roman; Nordlunda, Bränntjärn, Abborrträsk, Saltmyran, Hålbergsliden, Moräng, Glommersträsk, Missenträsk, Stensträsk och Granbäck.
|
|
| << Navigera till den 18 augusti 2008 |
Lägg till ny kommentar |