|
den 28 augusti 2008 - 15:57
Jag tillhör dem som inte är speciellt road av fiktivt våld, speciellt inte på film. För mig är det lätt att avstå från att betala för bli halv ihjälskrämd, jag förstår liksom inte vitsen.
Men det finns ju undantag, Gudfadern gillade jag av någon anledning, fastän folk blev skjutna till höger och vänster.
I bokvärlden finns det en del våld och elände, det är förstås viktigt för intrigen. Om jag ska rekommendera saftigt våld som ändå är bra, så kan jag nämna Njals saga som är 1000 år gammalt isländskt våld när det är som bäst.
Jämfört med Njals saga är Gudfadern blaha blaha. Men det roliga med så pass gamla skildringar av oss människor är att man känner igen så pass mycket av tankegångar, problem och lösningar. Men vi slår förstås inte ihjäl varandra i samma utsträckning nu för tiden. Och vad är egentligen en spjutyxa?
Njal, Gunnar på Lidarende och Don Corleone. Vad blir det förresten om man blandar en islänning och en italienare? En Överkalixbo kanske... Men här har aldrig någon ens blivit rånad vid bankomaten.
Jag är förresten nöjd med dagen; jag har fått en tjäder. Ja det var inte jag som sköt den, men jag fick den. Jag har varken hagelbössa eller spjutyxa, så det är bra om andra jagar.
När jag skulle binda ett snöre runt fötterna innan jag hängde upp den, hann jag tänka; men vad äckligt. Det var innan jag besinnade mig, det är faktiskt inte mer obehagligt än kycklingdelarna i frysdisken på ICA. Men där har köttet liksom blivit avfågliserat. Den jag hängde upp var definitivt en fågel.
Tjäder, vad gott. Det blir något att sätta tänderna i för en fattig kulturarbetare.
|
|
| << Navigera till den 28 augusti 2008 |
Lägg till ny kommentar |