|
Den äldsta sonen har jobbat i Litauen sedan förra veckan, igår vid 22-tiden ringde jag för att kolla läget. Jag hade tur, han hade tid att prata. Det var den första lediga stunden på flera dagar.
Han hade i alla fall hunnit lyfta huvudet från arbetet och se på omgivningen; den litauiska landsbygden. Han som föddes i mitten på 80-talet sa att allt var som på 70-talet, hur han nu vet det.
Fascinationen var i alla fall stor över böndernas skördemetoder, så här tar de upp potatis: En man styr en häst, bakom hästen är en plog som två män styr och plöjer upp potatisen, efter dem går en och sätter potatisen i hinkar och sedan kommer ett par kvinnor och häller potatisen i säckar. Sonen som kommer från företagarsläkt, funderar på att börja sälja jordbruksredskap till Litauen. Jag misstänker att dessa bönder inte är huvudaktörerna på den så kallade marknaden.
Jag blev i alla fall nostalgisk över beskrivningen över hur det är på landet utanför Vilnius. Barndomen i slutet på 60-talet dyker upp, och jag kommer ihåg Inaberi-hästen som var den sista arbetshästen i byn. Jag minns hur jag stod och såg på när den spänd framför plogen plöjde grannens potatisland. Men den gick till de sälla jaktmarkerna och tio år senare hade bror min ett stort schabrak till potatisupptagare. Jag tror att det är trevligare att ta upp potatis i Litauen, men förmodligen får de mer ont i ryggen.
Sonen som vuxit upp i Norrbotten bland lingon och hjortron, talade sen lyriskt över allt man kunde äta direkt från träden - äpplen, päron, plommon. Det är vi inte vana med, det så roligt med något nytt. För oss från norr är det är svårt att sluta glo på citronerna i träden när man är vid Medelhavet. Jag fick så lust att åka till baltstaterna eller Rumänien på en nostalgitripp.
Är det något jag avundas svea- och götalänningarna så är det närheten till resten av Europa. Vi bor fem mil från Finland, dit är det nära och på tal om det; Sonen jobbar nu med två finnar, två danskar, två litauer och en svensk. Han kan prata med alla utom finnarna, där föreligger en språkförbistring, med vår närmaste granne.
På tal om landsbygden, jag såg två minuter av Debatt igår och stod sedan inte ut. Vilket svammel! Folk borde få bo var som helst, det går faktiskt att försörja sig i Norrland också. Varför finns det arbetslöshet i Stockholm när många jag känner fått jobb där på det första stället de sökt? Varför måste någon bo på landet i Sverige, Litauen eller i Brasilien; jo för att fixa mat till alla i jordens städer. Det spelar ingen roll om man är köttätare eller vegetarian eller vegan - någon måste odla jorden.
Nu ska jag inte var grinig, det blir nog bra när jag får lite hargryta med ett gott rött vin i helgen.
|
|
Dagens nyhet; USA-bank i konkurs och Stockholmsbörsen rasar. Det är sådana här gånger som det är tur att jag knappt har några pengar. Det hade inte varit kul om man haft välfyllt fondkonto, sen hade man suttit och sett tusenlapparna flyga iväg. Eller så hade man gjort som många andra, suttit och sålt aktier och fonder nu på morgon.
Det här med börsens svängningar är till stor del uppbyggt av rykten och förväntningar, om jag förstått det rätt. Som rykten i en by alltså, och det vet väl alla hur det är. För att inte tala om hur de i grannbyarna är, eller dem i grannstäderna.
När jag grundlade mina ansenliga kunskaper inom etnologin, 10 gamla poäng, så lärde jag mig att det är vedertaget att man snackar skit om grannbyarna. Här Norrbotten vet ju “alla” lulebor hur överkalixborna är, och piteborna. De som bor inne i stan vet hur de som bor på Tuna och Hertsön är, minst lika kriminella som överkalixborna kan tänkas. Och i Överkalix vet vi minsann vad hur en kalixbo är, för att inte tala om jockarna, de som bor i Jockfall. Det vet vi fast det knappt bor någon kvar där.
På ett elegant sätt tog jag då och kopplade ihop investmentbanken Lehman Brothers fall med Jokkfall. Om bankens sorti från de lyckligas värld har jag hört på Morgonekot. Och det första som möter mig på SVDs nättidning är samma vinkel av nyheten; De anställda bär iväg sina personliga saker från kontoret. På Ekot sa en ungefär så här; “men tror ni att det är något roligt att lämna foton på familjen här på banken...” Ja, jag förstår inte riktigt tragiken, att det här med fotona är det värsta, men det är väl något amerikanskt. Det är väl något liknande som då en svensk demokrat boende over there sa “ hur ska Sarah Palin kunna bli vice president som inte ens kan ta han om sin familj...”
Jag tycker nog mer synd om jokkarna, de är ju så få. Speciellt synd om dem blir det om någon av pensionärerna där satt sina sista sparade kronor på en fond som störtdykt nu på morgon därför att banken i Amerika gick i konkurs.
Jag vet inte så noga varför banken gick omkull, förmodligen inte för att de anställda satt och tittade på sina inramade familjer istället för att arbeta. Det är nog inte så enkelt.
|
|
Dagens nyhet; Det är nytt utseende på iTunes, alltså musikprogrammet i datorn. Det kommer jämnt uppdateringar och jag slutför dem utan att märka någon skillnad. Men nu är det verkligen skillnad. Om det är en positiv nyhet och förändring vet jag inte än, men chocken innan jag hittade min musik har lagt sig. Det är faktisk mer överskådligt.
Så nu har jag eller åtminstone min musik blivit kategoriserad på ett tydligare sätt än förut. Hmmm. Det finns i alla fall ingen funktion som gör ett sammanfattande omdöme om musikstilen. Jag är nog bluesfolkhårdrockare för det mesta. Classicheavyfolkblues.
Allvarligt talat så förstår jag inte detta att dela in musik i fack, mest troligt är det väl så man inte ska gå till fel hörn av skivaffären. Å andra sidan finns det knappt några skivaffärer mer. Den senaste såg jag på NKs vind förra året. Bland den häftigaste klassiska musiken spelar förresten hårdrockarna Deep Purple i låten April.
Hur kommer det sig förresten att Mike Oldfield är New Age och Pink Floyd är Rock? Jag är ju så gammal att jag vet knappt vad New Age är för något. Undrar om Mike ens vet det själv, gjorde en snabb research och fick reda på att karln är 55 år gammal. När han gav ut sin första skiva 1973 var han 20 och jag 10 år. På hemsidan mikeoldfield.com får man även reda på att han faktiskt är snygg...
På tal om ålder så känns det än i själen när sönerna födda -84 och -85 stod som levande frågetecken någon gång under slutet av förra millenniet, när jag fick för mig att spela mina gamla LP-skivor och nämnde i förbifarten “hoppa inte i golvet medan vi spelar!” De förstod ingenting, och de gör de nog inte än.
Dagens musiktips; Sentinel från Oldfields Tubular Bells II eller varför inte On the Turning Away från Pink Floyds Delicate Sound of Thunder.
Veckans You Tube är Jokkmokks-Jokke som sjunger GulliGullan - vad romantiskt! Steve med Lloyden (Sven Melander) och Nile City med Greger i porrbutiken är också höjdare. You Tube är verkligen ett eldorado för oss nostalgiker.
|
|
Dagens negativa nyhet, som dock är mycket väntad utan att man behöver var speciellt pessimistiskt lagd: Elnätavgifterna höjs av de flesta bolagen.
-Nää, är det någon som är förvånad?
Elleverantörerna har som bekant monopol på sitt område, och då är det inte svårt att höja priset. De lägger ner så mycket pengar på underhåll och bla, bla. Det är ungefär som när kilowatt-priset höjs för att det varit för lite vatten i magasinen; eller för mycket.
Men det finns ett ljus i mörkret, ett färskt exempel där den mänskliga civilisationens avtryck håller på att återgå till naturen.
I helgen såg jag den igen, hackspetten som gör åverkan på Vattenfalls stolpar. Den var igång redan under förra våren, men jag funderade inte närmare på det. Ärligt talat så visste jag inte ens om det var el- eller telefonledningen som var målet med detta attentat.
Eftersom jag nu fått information om att det är elledningen som är så pass rutten att hackspetten uppenbarligen finner föda i den, har jag börjat att hålla tummarna. Tänk om alla stolpar bara faller och ligger kvar hela vintern; vilka pengar det finns att tjäna! Personligen klarar jag mig utan el, i alla fall till jag blir less att åka iväg till någon grannby och ladda mobilen och min MacBook.
Hackspetten är i alla fall min kompis.
|
|
Jag kollade på platsbanken. Det finns ett (1!) ledigt jobb i min kommun, och i den närmaste grannkommunen finns också ett. Dessutom var båda deltidsjobb. Voj voj. Inte kul för de arbetslösa.
Det lediga jobbet i denna kommun är som delgivningsman, så då har jag chansen att äntligen bli man. Delgivningsman. När jag var liten hade jag en period i åtta, tio års åldern när jag ville vara pojke. Men det var bara därför att de fick spela fotboll, så idag finns det ingen fördel med att vara man överhuvudtaget. Och även jag fick spela fotboll till slut.
Min granne och barndomskompis, en kille, kommer ihåg att vi lekte varje dag när vi var små. Och det bestående minnet han har är att jag var så bra på att spela fotboll. Vad roligt att få skryta. Men det var då, nu gläder jag mig åt att kunna gå, halvvägs till 90 som jag är.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|