|
Jag har tänkt att jag ska sluta att läsa självbiografiska böcker ett tag. Skönlitteraturen är väl ändå att drömma sig bort i en fantasivärld? Så enkelt är det förstås inte, de flesta romaner består förmodligen av en noggrant ihopfogad blandning av fiktion och det självupplevda.
Vad är då sanning i självbiografin? Det spelar egentligen inte så stor roll att en del är påhittat, och sedan vet väl ingen vad sanning är. Se bara på syskonen Myrdal med sina berättelser om Alva och Gunnar. I psykologin får man lära sig att syskon INTE växer upp i samma miljö fastän de lever i samma familj. Var och en är den andres miljö. De flesta som växt upp med syskon eller har egna barn “vet” exempelvis att äldre barn får ta naturligt större ansvar, med allt vad det innebär för det senare livet.
Självbiografin har vad jag tycker i alla fall något genuint och äkta. Att det mesta förmodligen är sant gör att man lär sig en del om världen. Att den sedan blir intressantare om det är sant eller om författaren brett på lite, spelar inte så stor roll.
Senast läste jag Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Den blev verkligen debatterad när den kom ut, om huruvida den är sann eller inte. Jan Guillou "visste" att hon blivit dumpad och ville hämnas. Hur han nu kan veta det, och det undrar Drougge också i en intervju i Aftonbladet:
– Att han påstår sig veta vad som hände innanför mina väggar är rena dumheter. Han vill tydligen blunda inför det faktum att jag utsattes för en svår misshandel som gav mig skador jag behövde sjukhusvård för och som finns beskrivna i två läkarintyg. Jag var både blåslagen och sönderbiten i ansiktet och hade dessutom strypmärken på halsen. Och detta vägrar Guillou kalla för kvinnomisshandel.
Drougges roman förklarar hur en stark kvinna kan gå in i ett destruktivt förhållande, det är ju det man undrar över. Hur kan det hända? Den kan ge kvinnor (och män också ibland) en tankeställare; att alla bör var på sin vakt. Egentligen borde någon med denna kunskap skriva en kort “ABC med varningsklockor” som borde ringa under den första tiden i ett förhållande. Som man kan berätta åt sina döttrar.
Hur gick det då med min ambition att läsa ren och skär fiktion? Nå, inte så bra; nu läser jag Iris Johanssons självbiografi om hur det var att växa upp som autist, i En annorlunda barndom. Jag är bara i början av boken, men tycker redan att jag fått många svar på frågor om autism som jag undrat över. Jag har arbetat med funktionshindrade under några år, så jag är intresserad av ämnet.
Boken handlar om Iris som föddes 1945 och alla såg att det inte var som det skulle med henne. Någon tyckte att hon skulle lämnas på ett hem, som det var vanligt förr. Men det ville inte hennes far, som med mycken möda och stort tålamod gjorde henne till en välfungerande människa.
Eventuellt var det tur att hon inte fick en diagnos, då kanske han hade fått veta att det var omöjligt för henne att lära sig än det en och det andra. Att leva med någon som har ett sådant funktionshinder måste vara speciellt. Många förklaringar kommer säkert senare i boken, framförallt hur den med autism tänker. Och hur omgivningen ser att något är fel. Det undrar jag, som är så social att jag nästan blir trött på mig själv; När märker man att man inte får en vanlig kontakt?
Hon hade i alla fall tur att växa upp i en familj som var van att ta hand om udda människor, det hade de gjort i generationer. Sedan ser man hur sociala vi människor är naturligt, och vad vi lär oss: Att vi inte bara så där ska berätta för grannkvinnan och hennes man att en tredje person sett henne och en annan man i sänghalmen....
Snart blir det riktig skönlitteratur.
|
|
Jag mejlade med en gammal studiekamrat som satt på jobbet och längtade efter sina barn. Hon har små barn, och man saknar dem mer ju mindre de är.
Jag brukade nästan aldrig resa bort utan dem när de var riktigt små. Men när den första var knappt 1 1/2 år åkte jag till Göteborg i några dagar och lyssnade till Bruce Springsteen. Jag trodde inte att det skulle vara något problem. Men det var det. Inte för honom, som var hos farmor, men för mig. Då insåg jag att jag inte stod ut speciellt bra med att lämna barn som är för små för att man ska kunna förklara när man kommer tillbaka.
Men när den yngste pojken var drygt ett år vandrade jag ändå i Kebnekaise med de två äldsta. Jag förstod att jag skulle sakna lillgossen, men ibland måste man göra annat. Jag minns att jag drömde att han satt vid min sovsäck där i tältet. Och hur han andades i telefonluren när jag ringde från fjällstationen.
Barnen är mellan 12 och 24 år nu, så nu är det ett helt annat läge. Men ibland kommer saknaden, och det dåliga samvetet därför att jag inte har hört av de vuxna på exempelvis en vecka. I fredagskväll ringde jag först den ene, som inte svarade - de svarar i stort sett alltid (därför att de vet att jag är kapabel att ringa till polisen annars).
Den andra sonen sa att den första förmodligen jobbade på fängelset, och att han brukar sluta kl. 20. Han vet precis hur jag är, att jag måste lugnas redan innan jag hunnit jaga upp mig. Strax efter kl. 20 ringde den första, han hade just blivit utlåst från fängelset och såg att jag ringt och då ringer han alltid upp. De är så gulliga. De förstår att jag vill höra att de lever när jag ringer.
Sedan är det kul att kunna säga till omgivningen vad de sysslar med. Och för en själv att veta vilket land de befinner sig i. Den äldre hade just kommit hem efter någon veckas jobb i Lettland och Litauen. Han hade det bra och var glad över att han fortfarande fick gratis kaffe på OK i Haninge, där han jobbat under studietiden. Han lät ut nöjd över livets små glädjeämnen, och verkar inte ha tagit så stor skada av att jag lämnade honom och drog iväg för att se Springsteen.
|
|
Det är mycket nu. Med mindre smickrande vidriga manshistorier. Jag började med att läsa boken om Alexandramannen som blivit dömd för mer än 50 sexualbrott mot unga flickor. Många av dem bara 12-13 år. Just nu läser jag boken om Unni Druogges förskräckliga sju år med ett mindre sympatiskt exemplar av det manliga könet. Vilken klaustrofobisk skräckhistoria.
Och sen är det nyhetsföljetången om den försvunna Carolin från Piteå. På morgon kan man läsa att den anhållne förmodligen kommer att erkänna dråp. De uppseendeväckande men ändå så vanliga första kommentarerna från folk runt omkring om den misstänkte; Nej, inte han, han är ju så lugn.
Varför har inte våldsamma, psykopatliknande eller pedofiler till män en stämpel i pannan? Bara så att kvinnor och barn vet vad som gäller från början.
Visst finns det män som är normala, även bakom den fina fasaden. Visst finns de?
|
|
Jag fick nyligen reda på att jag har släktingar som blev dödade av kosacker 1716. Kusinen och jag tyckte att det var lite häftigt. Ja, det var väl så lagom kul för de drabbade; gästgivaren Hans Nilsson från Häns i Bränna med son och sonhustru. Huset blev nedbränt men de efterlevande fick fem års skattefrihet så de kunde bygga upp ett nytt.
Det var nog inget lätt liv att under brinnande krig som egentligen pågick någon annanstans försöka klara uppehället. Alla män i vapenför ålder låg inkallade, kvar var nästan bara de gamla och mycket unga männen. Det var ett tjugotal i trakten runt Överkalix som blev offer för härjningstågen.
Häns-Häns bodde längst mot söder i Bränna. En av hans ättlingar berättade igår att att ryssarna kom ridande från Grelsbyn längs efter isvägen som gick över avan. Den bilden har stannat kvar hos de efterlevande i snart 300 år.
Hans blev 64 år. Han var pappas farmors farfars farsfars farfar. Förutom den dödade sonen hade han en son som blev min förfader. Han var 21 år vid kosackernas besök och jag undrar var han var då; var han inkallad eller gömde han sig? Tänk vad många vi är runt om i världen som har hans gener. Det var klokt av honom att hålla sig undan.
|
|
Jag har sedan ett par månader besvärats av tennisarmbåge, nu har jag ställt en 100-procentig diagnos via nätet. Allt stämmer.
Jag passar väldigt väl in i gruppen som drabbas mest, jag prickade nog in alla typer; över 40 år, kvinna, hobbysnickare, datoranvändare.
Nu har jag tigerbalsamerat armbågen, använder pekskivan till datorn med vänster hand, lindat handleden med elastisk binda och stretchat underarmen. Så ska jag sluta lyfta tegelsten, murbrukssäckar, järnspett, klyvyxor, murarhammare, skotta sand, böja handleden uppåt, lyfta stekpannan, klippa får, skala potatis och slita upp tall- och björkskott. I alla fall några dagar. Sen när det blir bättre ska jag fortsätta, för jag älskar att sitta vid datorn och att slita utomhus.
För övrigt har jag inte spelat tennis sedan jag och grannpojken gick på tennisskola på Brännaberget i mitten på 70-talet. Vi nötte forehand och backhand i stekande solsken, jag minns det torra röda dammet. Sedan cyklade vi hem. Det var väldigt spännande att se om cykelkedjan skulle hoppa av när vi släppte nedför berget. Vi lever än, så det klarade vi bra.
Utan att bli en “bättre förr”-tant så undrar hur många ungar idag som skulle släpa sig uppför den branta vägen med cyklar och allt för att spela tennis. Vill man frossa i hur skör nutidsmänniskan är så rekommenderas I trygghetnarkomanernas land av psykiatern David Eberhart.
Vi 60-talister är då ett segt släkte, det tar 30 år efter träningen innan tennisarmbågen bryter ut i full styrka.
|
|
Veckans höjdare, hittills: multimediaföreställningen Nurmen lintu - Ängens fågel med Hasse Alatalo, Mikael Segerström, Jan Olofsson, Ove Hansson, Lars Paulin och Anders Alm. Jag begav mig till Svartbyns byastuga med förväntningar att det skulle vara hyfsat bra, jag gillar ju musiken och musikerna har jag ju hört kan spela. Men föreställningen var över förväntan!
Jag har sagt i ett antal år att musikuppträdande kan väl vara bra. Men. Har man sett och hört Pink Floyd på Ullevi, då är allt annat bara....ja bra.
Tills igår, fan, Nurmen Lintu var ju som Pink Floyd i norrbottnisk tappning. Musiken och bilderna tillsammans var en enorm upplevelse. Jag har lust att åka och se de andra föreställningarna runt om i länet också.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|