|
den 14 oktober 2008 - 17:14
Jag har sedan ett par månader besvärats av tennisarmbåge, nu har jag ställt en 100-procentig diagnos via nätet. Allt stämmer.
Jag passar väldigt väl in i gruppen som drabbas mest, jag prickade nog in alla typer; över 40 år, kvinna, hobbysnickare, datoranvändare.
Nu har jag tigerbalsamerat armbågen, använder pekskivan till datorn med vänster hand, lindat handleden med elastisk binda och stretchat underarmen. Så ska jag sluta lyfta tegelsten, murbrukssäckar, järnspett, klyvyxor, murarhammare, skotta sand, böja handleden uppåt, lyfta stekpannan, klippa får, skala potatis och slita upp tall- och björkskott. I alla fall några dagar. Sen när det blir bättre ska jag fortsätta, för jag älskar att sitta vid datorn och att slita utomhus.
För övrigt har jag inte spelat tennis sedan jag och grannpojken gick på tennisskola på Brännaberget i mitten på 70-talet. Vi nötte forehand och backhand i stekande solsken, jag minns det torra röda dammet. Sedan cyklade vi hem. Det var väldigt spännande att se om cykelkedjan skulle hoppa av när vi släppte nedför berget. Vi lever än, så det klarade vi bra.
Utan att bli en “bättre förr”-tant så undrar hur många ungar idag som skulle släpa sig uppför den branta vägen med cyklar och allt för att spela tennis. Vill man frossa i hur skör nutidsmänniskan är så rekommenderas I trygghetnarkomanernas land av psykiatern David Eberhart.
Vi 60-talister är då ett segt släkte, det tar 30 år efter träningen innan tennisarmbågen bryter ut i full styrka.
|
|
| << Navigera till den 14 oktober 2008 |
Lägg till ny kommentar |