|
Det är mycket nu. Med mindre smickrande vidriga manshistorier. Jag började med att läsa boken om Alexandramannen som blivit dömd för mer än 50 sexualbrott mot unga flickor. Många av dem bara 12-13 år. Just nu läser jag boken om Unni Druogges förskräckliga sju år med ett mindre sympatiskt exemplar av det manliga könet. Vilken klaustrofobisk skräckhistoria.
Och sen är det nyhetsföljetången om den försvunna Carolin från Piteå. På morgon kan man läsa att den anhållne förmodligen kommer att erkänna dråp. De uppseendeväckande men ändå så vanliga första kommentarerna från folk runt omkring om den misstänkte; Nej, inte han, han är ju så lugn.
Varför har inte våldsamma, psykopatliknande eller pedofiler till män en stämpel i pannan? Bara så att kvinnor och barn vet vad som gäller från början.
Visst finns det män som är normala, även bakom den fina fasaden. Visst finns de?
|