|
den 29 oktober 2008 - 13:58
Jag har tänkt att jag ska sluta att läsa självbiografiska böcker ett tag. Skönlitteraturen är väl ändå att drömma sig bort i en fantasivärld? Så enkelt är det förstås inte, de flesta romaner består förmodligen av en noggrant ihopfogad blandning av fiktion och det självupplevda.
Vad är då sanning i självbiografin? Det spelar egentligen inte så stor roll att en del är påhittat, och sedan vet väl ingen vad sanning är. Se bara på syskonen Myrdal med sina berättelser om Alva och Gunnar. I psykologin får man lära sig att syskon INTE växer upp i samma miljö fastän de lever i samma familj. Var och en är den andres miljö. De flesta som växt upp med syskon eller har egna barn “vet” exempelvis att äldre barn får ta naturligt större ansvar, med allt vad det innebär för det senare livet.
Självbiografin har vad jag tycker i alla fall något genuint och äkta. Att det mesta förmodligen är sant gör att man lär sig en del om världen. Att den sedan blir intressantare om det är sant eller om författaren brett på lite, spelar inte så stor roll.
Senast läste jag Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Den blev verkligen debatterad när den kom ut, om huruvida den är sann eller inte. Jan Guillou "visste" att hon blivit dumpad och ville hämnas. Hur han nu kan veta det, och det undrar Drougge också i en intervju i Aftonbladet:
– Att han påstår sig veta vad som hände innanför mina väggar är rena dumheter. Han vill tydligen blunda inför det faktum att jag utsattes för en svår misshandel som gav mig skador jag behövde sjukhusvård för och som finns beskrivna i två läkarintyg. Jag var både blåslagen och sönderbiten i ansiktet och hade dessutom strypmärken på halsen. Och detta vägrar Guillou kalla för kvinnomisshandel.
Drougges roman förklarar hur en stark kvinna kan gå in i ett destruktivt förhållande, det är ju det man undrar över. Hur kan det hända? Den kan ge kvinnor (och män också ibland) en tankeställare; att alla bör var på sin vakt. Egentligen borde någon med denna kunskap skriva en kort “ABC med varningsklockor” som borde ringa under den första tiden i ett förhållande. Som man kan berätta åt sina döttrar.
Hur gick det då med min ambition att läsa ren och skär fiktion? Nå, inte så bra; nu läser jag Iris Johanssons självbiografi om hur det var att växa upp som autist, i En annorlunda barndom. Jag är bara i början av boken, men tycker redan att jag fått många svar på frågor om autism som jag undrat över. Jag har arbetat med funktionshindrade under några år, så jag är intresserad av ämnet.
Boken handlar om Iris som föddes 1945 och alla såg att det inte var som det skulle med henne. Någon tyckte att hon skulle lämnas på ett hem, som det var vanligt förr. Men det ville inte hennes far, som med mycken möda och stort tålamod gjorde henne till en välfungerande människa.
Eventuellt var det tur att hon inte fick en diagnos, då kanske han hade fått veta att det var omöjligt för henne att lära sig än det en och det andra. Att leva med någon som har ett sådant funktionshinder måste vara speciellt. Många förklaringar kommer säkert senare i boken, framförallt hur den med autism tänker. Och hur omgivningen ser att något är fel. Det undrar jag, som är så social att jag nästan blir trött på mig själv; När märker man att man inte får en vanlig kontakt?
Hon hade i alla fall tur att växa upp i en familj som var van att ta hand om udda människor, det hade de gjort i generationer. Sedan ser man hur sociala vi människor är naturligt, och vad vi lär oss: Att vi inte bara så där ska berätta för grannkvinnan och hennes man att en tredje person sett henne och en annan man i sänghalmen....
Snart blir det riktig skönlitteratur.
|
|
| << Navigera till den 29 oktober 2008 |
Lägg till ny kommentar |