|
Det skymmer ute, och snön viner ännu runt knuten. Jag funderar på om det är för tidigt att gå ut och skotta. Jo, det driver nog snart igen.
Det blippade till, det kom ett mail från Kusinen. Hon ska snart resa vidare till Indiens sydspets. Sedan flyga norrut för att se Taj Mahal.
Jag ska åka färja till Bränna snart. Det blir inget Taj Mahal för mig idag. Men alla indier hade säkert velat komma hit och se på snöstormen och isvägen över träsket som snart öppnas.
Jag minns en man som träffade på en afrikan som var här på besök. Afikanen hade svårt att förstå att de just nu stod på vattnet. Mannen försökte förklara så bra som det bara går, att det går att stå på fruset vatten. Just när det var nära att han riktigt förstod; då kom en lastbil på isvägen. Afrikan såg ut att ge upp, att det inte var någon idé att förstå vad mannen pratade om.
|
|
Det är snöstorm. Här i Norrland kommer plogbilen och skottar vägen. Om det fortsätter att storma och snöa, så kommer den en gång till. Och då bor jag vid en allmän väg där det verkligen inte är mycket trafik, så servicen är god. En gång förra året såg jag att snön var så djup att underreden på bilarna gjort avtryck. Men det är ovanligt, och just efteråt kom plogbilen.
Ser i DN att trafiken och busstrafiken mellan Stockholm och Norrtälje varit mer eller mindre lamslagen sedan igår. Sonen skulle resa precis den turen igår på kvällen. Jag vet inte hur resan gick, och antar att han är på jobbet i Norrtälje nu. Det är lite typiskt, på eftermiddagen när jag pratade med honom så höll han på att spegöra sörlänningar i allmänhet därför att “fem, tio centimeter snö och trafiken stod still! haha” Det ska bli kul att höra hur resan gick.
Vi norrlänningar är vana med snö, och vi vet hur vi ska skotta både vägen, bilen och farstubron. Men jag vet faktisk en som körde bil i en fruktansvärd snöstorm. Han låg bakom plogbilen, fastän man brukar köra om den. Men den här gången var de så dåligt sikt att han tyckte att det var säkrast att ligga kvar bakom. Sedan körde plogbilen i diket, och han som följde efter gjorde samma sak.
De som färdas från Kirunafjällen till Narvik i Norge råkar då och då ut för att vägen helt enkelt stängs. När det går kör man sedan kolonnkörning med plogbilen först och därefter de andra bilarna i en lång rad.
När jag läser norrbottenstidningarna så nämns snöstormen bara på grund av att flyget på Kallax och Arlanda inte fungerar som det ska. Att snön är på marken ses som normalt.
|
|
Storslam för skidgymnasiet i Gällivare, när både Kalla och Hellner vann i världscuppremiären!
Det är ju här i Norrbotten som en stor del av Europas snö finns. Men när man vet hur förhållandevis få som ändå åker skidor i den här landsändan, så är det fantastiskt att två av de få ändå är bäst i världen idag.
Mycket roligt.
|
|
Charlotte Kalla vann! Överlägset. Kommentarer är överflödiga. Det är sådana här dagar jag är stolt över att bara bo tio mil ifrån Tärendö.
Jag har en puls på 120 av att sitta i soffan. Så lite träning för hjärtat fick jag också.
|
|
Världscuptävlingen på skidor i Gällivare har just börjat, och ingen vet än hur det går. Charlotte Kalla pratade innan hur hon har som mål att rycka sönder konkurrenterna i backarna.
Utan tvekan en skön inställning; att det är bra med backar, för där kan man rycka sönder de andra. Vi vanliga dödliga skulle nog tycka tvärtom; hoppas på bra glid och glida ifrån.
Charlotte är verkligen en förebild för norrbottningar och övriga svenskar.
|
|
Det har hänt igen; att ett äldreboende i Sverige inte fungerar. Brukarna har blivit kränkta, de bemöts inte med respekt och styrs auktoritärt av personalgruppen.
Varje gång det händer blir man så upprörd. De gamla är människor som du och jag. Hur kan man behandla människor medvetet illa. Varför blir man som personal så hård.
På Ekot jämförs boendet i Halmstad med hur långvården var förr. Men det är nog inte en helt rättvis bild. Jag jobbade i början av 1980-talet på en avdelning på dåvarande Centrallasarettet i Boden, där de då kallade patienterna var svårt sjuka. Där tyckte jag som verkligen var nybörjare, att vården var bra efter de förutsättningar som då fanns. Patienterna bemöttes med respekt och där fanns inte tillstymmelse till trycksår hos de som mest var sängliggande.
Jag har arbetat på en hel del ställen inom åldringsvård och handikappomsorg. Och jag kan säga att det varierar väldigt mycket på hur bemötande och vård fungerar. På ovannämnda arbetsplats där jag gjorde premiär var det bra, och de goda förebilderna präglade nog min fortsatta karriär inom vården. Men jag har även sett andra exempel som mer påminner om det nu aktuella boendet i Halmstad.
I Sverige idag finns boenden med konservativa och auktoritära personalgrupper. Trots anmälningar genom åren händer ingenting. En gång när jag arbetade inom samma område hände det något riktigt alarmerande, och då tänkte jag; nu händer det äntligen något. Men nej, efter att avvikelserapporten var skriven (inte av dem som var med) och ärendet föredragits av de styrande hände - ingenting.
Genom åren har många som inte stod ut med arbetssättet på ovanstående ställe gått vidare till annan verksamhet. Någon som vågat har försökt att protestera, men många vågar inte utan är rädda om jobbet.
Kränkningar kan röra sig om de mest besynnerliga saker; att rycka undan sin egen hand när någon kommer och vill hålla i den. Att neka någon att gå ut som bestraffning. Att aldrig få komma ut för att handla eller göra ärenden. Att slita upp en brukare med svår värk, mer eller mindre med våld, därför att man inte har tid att vänta att vederbörande stiger upp själv.
Det finns gruppboenden där inte den sociala samvaron och gemensamma aktiviteter befrämjas. Där inte brukarna är tillåtna att vistas i sina gemensamhetsutrymmen, och där personalen sitter inlåst i sitt fikarum.
Varför blir det så här i en arbetsgrupp? I Halmstad ska de lösa problemet med att splittra gruppen och börja om från början med ny personal. Den lösningen tror jag faktiskt på, ibland hjälper inget annat. Jag har faktiskt varit med om att ny personal som aldrig arbetat i vården, på ett par dagar lärt sig att brukare inte får gå till ytterdörren och se ut. Alltså att man ska var auktoritär och bestämma över dem.
Om man helt enkelt skiter i en gemensamt antagen värdegrund, då tycker jag faktiskt att man får finna sig i att byta arbetsplats. Allt är en fråga om bra ledning. Om boendet är kommunalt eller privat spelar i grunden ingen roll. Jag har sett jättebra och välfungerande enheter inom båda sektorerna.
Jag tror att jag besökte och skrev ett reportage om det prisade demensboendet Rönngården i Tärendö som ren debriefing. Efter mina år i vården ville jag vara säker på att vård verkligen går att göra bra.
Och där var fantastiskt; enormt bra respekt och bemötande, bara gemensamma måltider för de boende OCH personalen. Aktiviteter, stimulans och utflykter. De boende var på ett naturligt sätt delaktiga i exempelvis matlagning och tvätt. Där finns en personalgrupp som gett sig den på att de gör ett viktigt och bra jobb, och att de skulle ha låg status verkar det inte som om de ens har tänkt på. De inser värdet av att trivas på jobbet, att det naturligtvis har betydelse för att de ska kunna göra de dementas sista år så bra som möjligt.
Tänk att gamla kan få bo så. Att du när den dagen kommer, kan få skala potatis och känna dig behövd. Att du som har bra ben kan få gå ut och hänga tvätten en vacker vårdag. Att det finns någon som vakar över dig och hämtar in dig när du inte kommer ihåg var du är på väg. Och att få sitta och känna lukten av mat som lagas, även när du inte kan delta aktivt.
|
|
Om jag skulle välja ett missbruk, så är det utan tvekan mat. Mejlade igår till några släktingar om matförslag till nyår. Är det inte lite sjukt att tänka på nyårsmaten i november? Kanske borde vi gå på någon slags avvänjning, eller bilda en samtalsgrupp där man kan diskutera hur man ska kunna äta så mycket som möjligt utan att rulla fram.
De finns en del av oss som insett vikten av att äta mycket rätt fett, så vi njuter av att tugga i oss smör och dricka grädde. Eller så sätter vi det i maten. Av en händelse är det vi extrema fett och antikolhydratätare som är de minst överviktiga.
Här är ett mycket gott afrikanskt recept med lite grädde, mycket kryddor och inte så många kolhydrater!
http://www.aftonbladet.se/matvin/article3765330.ab
Jag kommer från en familj där alla äter i stort sett allt. När jag växte upp hörde jag inte ens talas om folk som ratade viss mat. Hos oss glufsade vi glatt i oss surströmming och kåldolmar. Gravlaxberoendet är också ganska utbrett.
Surströmmingen förtjänar ett eget stycke; jag kan komma på mig själv att tycka synd om människor som inte äter surströmming. Det är synd om människan. Själv har jag bara ätit det en gång i år vid premiären, men ändå. Den äldsta sonen i Haninge har bjudit sina kamrater från södern på surströmming. Jag tror att de överlevde.
Han brukar även göra palt åt en massa kompisar. Jag har ett bra tag funderat på att hyra ut honom. Affärsidén är att han kommer hem till utflyttade norrlänningar och lagar palt. Och så betalar kunderna till mig, som fött upp honom så exemplariskt. Enligt rykten finns det inte ens köpespalt i Stockholmstrakten.
Men nu är det snart nyår. Brorsdottern som tycker att jag ska skriva i bloggen att hon är så bra, har kommit med ett menyförslag. Hon och hennes systrar gjorde verkligen ett bra jobb förra året med disken från nära femtio personer. Så belöningen i år är:
- Ni slipper disken! Men inte att fixa karaoken.
|
|
Jag läste just på Aftonbladet att en 15-åring kollapsat vid datorn på grund av för mycket dataspelande. Vad ska man säga?
- Gå ut och lek, är den första tanken som dyker upp.
Det är nog lätt att fastna i spelträsket, förhoppningsvis finns det någon vuxen som kan komma och dra lös de drabbade. Men det bästa vore nog om man kunde visa någon stig som går runt på fastare mark. Det borde räcka om man stannar helt kort och tittar ut över träsket för att sedan fortsätta med livet.
Själv lägger jag patiens ibland. Och det var några veckor för ett antal år sedan som jag var Tetris-beroende, och jämnt satt och glodde i min hajfena till mobil.
När jag tänker på min hajfena så har 22-åringen lånat den i somras när hans egen telefon gick sönder. Trots hot om att göra honom arvlös har jag än inte fått tillbaka den. Det blir kanske till julklapp, jag ska skriva det på önskelistan.
Helgens bästa nyhet var nog att samme unge man slutat att spela poker på nätet, “det är så tråkigt” var förklaringen. Det var roligt. Han är den av barnen som suttit mest vid datorn och spelat. När han var i gymnasieåldern tog jag och gömde modemet ett par gånger. Ett bra tips om man vill provocera avkommorna och åstadkomma ett ramaskri.
Men allvarligt, det största bekymret är nog att barnen missar så mycket annat om de sitter fem timmar om dagen vid datorn. Det finns så mycket socialt och fysiskt som ska utvecklas istället, fler och viktigare saker ju yngre barnen är.
Och allt på nätet lämpar sig verkligen inte för barnaögon. Kolla gärna på Insider på tv 3 på onsdag kl. 22, som handlar om hur nätpedofiler härjar fritt på ungas sidor.
Som förälder behöver man verkligen inte vara orolig över att barnen inte hinner lära sig tekniken, det där tror jag är en obefogad oro från oss “stenålders” föräldrar. De äldre barnen fick dator är de var 16 och 18 år. De har verkligen inget problem med sitt tekniska kunnande. Däremot sa en av dem att han var less Messenger för flera år sedan, och nu är det tråkigt att spela poker också. Ja det var roligt...
|
|
Det är 90 år sedan idag som första världskriget slutade, 11 november 1912. Henry Allingham som var med under flera av de stora slagen till sjöss och på land, tror att vi går mot en bättre värld. Att vi snart blir en enda nation. Det är inte illa att vara optimist vid 112 år ålder. Den positiva läggningen fick han trots sina upplevelser, trots att han kommer ihåg saker han helst hade velat glömma. Som hur det luktade när han hoppade ner i en granatkrater, av människodelarna som redan låg där. Inslag med honom finns på DNs Webb-tv.
Det är fascinerande hur somliga minns saker från mycket länge tillbaka. Min farbror minns också när första världskriget startade, han var då två år. Det han kommer ihåg var att kvinnorna grät.
Första världskriget tog minst 10 miljoner soldaters liv, förutom de civila. Har vi lärt oss något om historien? Henry Allingham har det i alla fall. Han känner sig inte sugen på att fortsätta och slåss, men det gäller nog de flesta 112-åringar.
På tal om tider som flytt så såg jag också i DN att Peter Englund, historikern, har samma favoritordspråk från Havamal som mig;
sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger.
Men det vill han säga att han stiger upp tidigt för att arbeta. Jag tycker att ordspråket är bra att tillämpa på alla som sover länge på morgonen. Som exempelvis de få gånger de unga vuxna sönerna sover i samma hus.
Jag borde skriva nya citat från Havamal på kylskåpet varje vecka. Många visdomsord håller i 1000 år.
Frågan är nu: Lär vi oss något av historien? Är de bara de med bra långtidsminne som lär sig något? Eller är det de som genom belöning eller bestraffning lärt sig något? Eller är det de som klarar av att reflektera över egna och andras misstag, som lär sig något? De som knappt kommer ihåg något av egna och andras upplevelser, lär de sig inte ett skit? Går det rent utav att leva för dagen och göra samma misstag som massor av människor, trots att man är mycket väl medveten om att andra redan gjort det? Är det exempelvis speciellt originellt att börja att röka och supa fastän man vet hur många som dött av det?
Vi människor kommer förhoppningsvis ihåg att inte slåss. Henry Allingham kommer ihåg sina stupade kamrater med tacksamhet. För honom var det verkliga människor, 20-åriga pojkar som han själv. Inte bara några av de 10 miljonerna stupade. För mig är de ju bara siffror, men jag hör av hans berättelse att de har en annan betydelse. Och då blir jag förhoppningsvis berörd. Och så kanske jag lär mig något.
|
|
Jag måste säga att jag inte läser bloggar regelbundet, och jag har ingen favoritblogg. Men om jag söker något speciellt, då kan jag komma in på någons resonemang som rör ämnet. Men att det ska vara ett måste att sitta och se vad mina vänner ätit till frukost eller vad de shoppat idag, det förstår då inte jag. Och än mindre förstår jag att jag skulle vara intresserad av vad för mig helt okända shoppat. Förmodligen är jag inte ens nog intresserad av mina vänner. Eller, hjälp, jag kanske inte har några!
En som jag förmodar är min vän ringde häromdagen och vi pratade i två timmar. Samtalet i skriven form hade blivit en tegelsten i klass med Kristin Lavransdotter. Vi avhandlade många ämnen och bland dessa blogg, face book och dylikt. Vi har båda fått inbjudan till någons, ja vad heter det, sidor. Men vi har inte ens idas ta reda på vad det är.
Det var också en gång en gullig pojk, en före detta kurskamrat, som skickade en inbjudan till något slags forum till oss alla från kursen. Och jag tänkte att jag skulle ta reda på vad det var för något. Men inte blev det, och jag har fortfarande dåligt samvete. Han kanske tror att jag inte gillar honom, men förmodligen inser han nog att jag var lite för gammal för det där, vad det nu var.
Men ibland kollar jag på en annan kurskamrats blogg, men det är bara för att den är på nättidningen som jag läser jämnt. Och jag medger att det är kul att se vad hon sysslar med. Andra som passerat i livet har just passerat, och ibland undrar jag över var de tog vägen. Några saknar jag faktiskt mer än andra.
Till dem som sköter hela det sociala livet på nätet hör jag alltså inte. Men på sistone har jag faktiskt skummat igenom för mig helt okända människors bloggar, bara av den anledningen att de blivit utsatta för brott. En ung tjej dog, och då undrade man ju förstås varför. På nätet dök en hänvisning till hennes blogg upp, och jag skummade igenom en del av den för att få ett svar. Men för mig känns det som ett brott mot griftefriden. Jag har läst flera bloggar där människor skriver att de är så lyckliga, och där man senare med facit i hand fått motsatsen kastad i ansiktet.
Kanske fyller genomsnittsbloggen funktionen av den putsade fasaden. Det som förr skulle vara fint utåt; de rosa volanggardinerna, den blanka bilen eller de välkammade barnen har istället blivit digitaliserat. Klick. Här är mitt nya tvättfat med rörelsesensor. Klick. Här är barnen, prydligt påklädda för att inte falla pedofilerna i smaken. Sen är det mycket; jag och X är så lyckliga, han är världens gulligaste. Varför måste man skrika ut sådant över hela cyber space? Fast det är klart, jag har nog mest läst de bloggar där det sedan sket sig rejält.
Att man måste framhäva sin egen lycka kan tyda på att det egentligen är tvärtom. Sedan kanske man känner sig mer bekräftad ju fler face book kontakter man har. Eller så kommer livets mening galopperande ifall man har många i telefonboken.
Jag raderar i telefonboken med jämna mellanrum, exempelvis de jag inte ringt till på ett år. Men en del sparar jag förstås fastän jag inte talat med dem på fyra år. Jag kom precis på att jag kanske skulle söka igen någon på Eniro, eller kanske någon rent utav har en blogg?
|
|
Det har varit Allhelgonahelg, och vi har tänt ljus för att komma ihåg de döda. Kyrkogården i Grelsbyn, Överkalix sluttar upp mot bergssidan och det för med sig att man ser ALLA ljus. Det är helt enormt vackert, nästan ännu mer ett år som nu med barmark. Kontrasten mellan ljus och mörker förstärks.
Vi var i kyrkan i lördags när ljus tändes för de som gått bort under året. Bland alla avlidna lästes min pappas namn upp. Han var en av många som lämnat trakten runt Överkalix. Det är verkligen speciellt att bo på en liten ort, av de döda som lästes upp kände jag flertalet. Där fanns flera bekanta som jag då och då stannade för att slänga några ord med.
Men det finns liv också. Jag fick ett mejl från kusinen som är i Indien, och hon har blivit farmor här hemma. På tal om Indien så har visst pappa sagt att han tappat sitt lokalsinne där på 1970-talet. Det visste jag inte förrän nyligen, och det var tydligen inte så konstigt eftersom månen ligger upp och ner där. Kusinen som aldrig har haft något lokalsinne ska visst leta reda på pappas. Men jag tror inte riktigt på den historien, nog vandrade pappa omkring miltals i skogarna även efter han kommit hem från Indien. Så det var nog bara där han inte var orienterad, och i vilket fall som helst är det ju viktigare att hitta bland myrar och berg i Bredträsk. I Indien finns så många att fråga om man går vilse.
Isen har lagt sig över både Djupträsket och Grundträsket, men det är ingen snö. Så det innebär att detta är en av de få år som det går att åka skridskor. Jag och min kamrat när det gäller strapatser åkte skridskor i en mil på Grundträsket igår. Mina gamla Jofa-skridskor från 1975 fungarar fortfarande, och det är underbart vad man kan svischa fram fort på isen. Vi var nästan i klass med Börje Salming, men utan både klubba och puck. Bildbevis finns på bildsidan nr 6, om någon är intresserad av att se riktigt snygga hockeyrör.
|
10000000100000001111111111111111111111111000000011110000101000001111000010101010111111111111000010101010110011001000100010100000
|
|