|
den 5 november 2008 - 14:27
Jag måste säga att jag inte läser bloggar regelbundet, och jag har ingen favoritblogg. Men om jag söker något speciellt, då kan jag komma in på någons resonemang som rör ämnet. Men att det ska vara ett måste att sitta och se vad mina vänner ätit till frukost eller vad de shoppat idag, det förstår då inte jag. Och än mindre förstår jag att jag skulle vara intresserad av vad för mig helt okända shoppat. Förmodligen är jag inte ens nog intresserad av mina vänner. Eller, hjälp, jag kanske inte har några!
En som jag förmodar är min vän ringde häromdagen och vi pratade i två timmar. Samtalet i skriven form hade blivit en tegelsten i klass med Kristin Lavransdotter. Vi avhandlade många ämnen och bland dessa blogg, face book och dylikt. Vi har båda fått inbjudan till någons, ja vad heter det, sidor. Men vi har inte ens idas ta reda på vad det är.
Det var också en gång en gullig pojk, en före detta kurskamrat, som skickade en inbjudan till något slags forum till oss alla från kursen. Och jag tänkte att jag skulle ta reda på vad det var för något. Men inte blev det, och jag har fortfarande dåligt samvete. Han kanske tror att jag inte gillar honom, men förmodligen inser han nog att jag var lite för gammal för det där, vad det nu var.
Men ibland kollar jag på en annan kurskamrats blogg, men det är bara för att den är på nättidningen som jag läser jämnt. Och jag medger att det är kul att se vad hon sysslar med. Andra som passerat i livet har just passerat, och ibland undrar jag över var de tog vägen. Några saknar jag faktiskt mer än andra.
Till dem som sköter hela det sociala livet på nätet hör jag alltså inte. Men på sistone har jag faktiskt skummat igenom för mig helt okända människors bloggar, bara av den anledningen att de blivit utsatta för brott. En ung tjej dog, och då undrade man ju förstås varför. På nätet dök en hänvisning till hennes blogg upp, och jag skummade igenom en del av den för att få ett svar. Men för mig känns det som ett brott mot griftefriden. Jag har läst flera bloggar där människor skriver att de är så lyckliga, och där man senare med facit i hand fått motsatsen kastad i ansiktet.
Kanske fyller genomsnittsbloggen funktionen av den putsade fasaden. Det som förr skulle vara fint utåt; de rosa volanggardinerna, den blanka bilen eller de välkammade barnen har istället blivit digitaliserat. Klick. Här är mitt nya tvättfat med rörelsesensor. Klick. Här är barnen, prydligt påklädda för att inte falla pedofilerna i smaken. Sen är det mycket; jag och X är så lyckliga, han är världens gulligaste. Varför måste man skrika ut sådant över hela cyber space? Fast det är klart, jag har nog mest läst de bloggar där det sedan sket sig rejält.
Att man måste framhäva sin egen lycka kan tyda på att det egentligen är tvärtom. Sedan kanske man känner sig mer bekräftad ju fler face book kontakter man har. Eller så kommer livets mening galopperande ifall man har många i telefonboken.
Jag raderar i telefonboken med jämna mellanrum, exempelvis de jag inte ringt till på ett år. Men en del sparar jag förstås fastän jag inte talat med dem på fyra år. Jag kom precis på att jag kanske skulle söka igen någon på Eniro, eller kanske någon rent utav har en blogg?
|
|
| << Navigera till den 5 november 2008 |
Lägg till ny kommentar |