|
den 11 november 2008 - 13:42
Det är 90 år sedan idag som första världskriget slutade, 11 november 1912. Henry Allingham som var med under flera av de stora slagen till sjöss och på land, tror att vi går mot en bättre värld. Att vi snart blir en enda nation. Det är inte illa att vara optimist vid 112 år ålder. Den positiva läggningen fick han trots sina upplevelser, trots att han kommer ihåg saker han helst hade velat glömma. Som hur det luktade när han hoppade ner i en granatkrater, av människodelarna som redan låg där. Inslag med honom finns på DNs Webb-tv.
Det är fascinerande hur somliga minns saker från mycket länge tillbaka. Min farbror minns också när första världskriget startade, han var då två år. Det han kommer ihåg var att kvinnorna grät.
Första världskriget tog minst 10 miljoner soldaters liv, förutom de civila. Har vi lärt oss något om historien? Henry Allingham har det i alla fall. Han känner sig inte sugen på att fortsätta och slåss, men det gäller nog de flesta 112-åringar.
På tal om tider som flytt så såg jag också i DN att Peter Englund, historikern, har samma favoritordspråk från Havamal som mig;
sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger.
Men det vill han säga att han stiger upp tidigt för att arbeta. Jag tycker att ordspråket är bra att tillämpa på alla som sover länge på morgonen. Som exempelvis de få gånger de unga vuxna sönerna sover i samma hus.
Jag borde skriva nya citat från Havamal på kylskåpet varje vecka. Många visdomsord håller i 1000 år.
Frågan är nu: Lär vi oss något av historien? Är de bara de med bra långtidsminne som lär sig något? Eller är det de som genom belöning eller bestraffning lärt sig något? Eller är det de som klarar av att reflektera över egna och andras misstag, som lär sig något? De som knappt kommer ihåg något av egna och andras upplevelser, lär de sig inte ett skit? Går det rent utav att leva för dagen och göra samma misstag som massor av människor, trots att man är mycket väl medveten om att andra redan gjort det? Är det exempelvis speciellt originellt att börja att röka och supa fastän man vet hur många som dött av det?
Vi människor kommer förhoppningsvis ihåg att inte slåss. Henry Allingham kommer ihåg sina stupade kamrater med tacksamhet. För honom var det verkliga människor, 20-åriga pojkar som han själv. Inte bara några av de 10 miljonerna stupade. För mig är de ju bara siffror, men jag hör av hans berättelse att de har en annan betydelse. Och då blir jag förhoppningsvis berörd. Och så kanske jag lär mig något.
|
|
| << Navigera till den 11 november 2008 |
Lägg till ny kommentar |