|
den 22 november 2008 - 11:08
Det har hänt igen; att ett äldreboende i Sverige inte fungerar. Brukarna har blivit kränkta, de bemöts inte med respekt och styrs auktoritärt av personalgruppen.
Varje gång det händer blir man så upprörd. De gamla är människor som du och jag. Hur kan man behandla människor medvetet illa. Varför blir man som personal så hård.
På Ekot jämförs boendet i Halmstad med hur långvården var förr. Men det är nog inte en helt rättvis bild. Jag jobbade i början av 1980-talet på en avdelning på dåvarande Centrallasarettet i Boden, där de då kallade patienterna var svårt sjuka. Där tyckte jag som verkligen var nybörjare, att vården var bra efter de förutsättningar som då fanns. Patienterna bemöttes med respekt och där fanns inte tillstymmelse till trycksår hos de som mest var sängliggande.
Jag har arbetat på en hel del ställen inom åldringsvård och handikappomsorg. Och jag kan säga att det varierar väldigt mycket på hur bemötande och vård fungerar. På ovannämnda arbetsplats där jag gjorde premiär var det bra, och de goda förebilderna präglade nog min fortsatta karriär inom vården. Men jag har även sett andra exempel som mer påminner om det nu aktuella boendet i Halmstad.
I Sverige idag finns boenden med konservativa och auktoritära personalgrupper. Trots anmälningar genom åren händer ingenting. En gång när jag arbetade inom samma område hände det något riktigt alarmerande, och då tänkte jag; nu händer det äntligen något. Men nej, efter att avvikelserapporten var skriven (inte av dem som var med) och ärendet föredragits av de styrande hände - ingenting.
Genom åren har många som inte stod ut med arbetssättet på ovanstående ställe gått vidare till annan verksamhet. Någon som vågat har försökt att protestera, men många vågar inte utan är rädda om jobbet.
Kränkningar kan röra sig om de mest besynnerliga saker; att rycka undan sin egen hand när någon kommer och vill hålla i den. Att neka någon att gå ut som bestraffning. Att aldrig få komma ut för att handla eller göra ärenden. Att slita upp en brukare med svår värk, mer eller mindre med våld, därför att man inte har tid att vänta att vederbörande stiger upp själv.
Det finns gruppboenden där inte den sociala samvaron och gemensamma aktiviteter befrämjas. Där inte brukarna är tillåtna att vistas i sina gemensamhetsutrymmen, och där personalen sitter inlåst i sitt fikarum.
Varför blir det så här i en arbetsgrupp? I Halmstad ska de lösa problemet med att splittra gruppen och börja om från början med ny personal. Den lösningen tror jag faktiskt på, ibland hjälper inget annat. Jag har faktiskt varit med om att ny personal som aldrig arbetat i vården, på ett par dagar lärt sig att brukare inte får gå till ytterdörren och se ut. Alltså att man ska var auktoritär och bestämma över dem.
Om man helt enkelt skiter i en gemensamt antagen värdegrund, då tycker jag faktiskt att man får finna sig i att byta arbetsplats. Allt är en fråga om bra ledning. Om boendet är kommunalt eller privat spelar i grunden ingen roll. Jag har sett jättebra och välfungerande enheter inom båda sektorerna.
Jag tror att jag besökte och skrev ett reportage om det prisade demensboendet Rönngården i Tärendö som ren debriefing. Efter mina år i vården ville jag vara säker på att vård verkligen går att göra bra.
Och där var fantastiskt; enormt bra respekt och bemötande, bara gemensamma måltider för de boende OCH personalen. Aktiviteter, stimulans och utflykter. De boende var på ett naturligt sätt delaktiga i exempelvis matlagning och tvätt. Där finns en personalgrupp som gett sig den på att de gör ett viktigt och bra jobb, och att de skulle ha låg status verkar det inte som om de ens har tänkt på. De inser värdet av att trivas på jobbet, att det naturligtvis har betydelse för att de ska kunna göra de dementas sista år så bra som möjligt.
Tänk att gamla kan få bo så. Att du när den dagen kommer, kan få skala potatis och känna dig behövd. Att du som har bra ben kan få gå ut och hänga tvätten en vacker vårdag. Att det finns någon som vakar över dig och hämtar in dig när du inte kommer ihåg var du är på väg. Och att få sitta och känna lukten av mat som lagas, även när du inte kan delta aktivt.
|
|
| << Navigera till den 22 november 2008 |
Lägg till ny kommentar |