|
Kusinen som är i Indien är i alla fall inte i Mombai, och inte heller i Kashmir. Så då borde det vara lugnt, om det nu kan vara lugnt i Indien.... Hon är i Chennai, som förut hette Madras.
Nog blir jag i alla fall lite avundsjuk, tänk att få tala med en indier som odlar grönpeppar, och att vara ute på backwater med båt och kolla in fisket. Så här står det i mejlet utan prickar och allt:
"Det ar som jag sager. DET HAR LANDET FINNS INTE I VERKLIGHETEN!!!
Och fiskemetoderna ar helt underbara. Kan ni tanka er att dyka ner i alven med ett fisknat i handerna?"
Hon har slutat ut att åka till Taj Mahal eftersom man ska undvika folksamlingar, och där samlas förstås horder av utländska turister. Där skulle nog jag sitta och bara glo på byggnaden om jag var i Indien.
Så nu ska hon till en nationalpark istället. Få se om det blir som vi kvinnor i omgivningen förutspådde? Att vi får turas om att sitta i tv-soffarna och gråta en skvätt och berätta om hur det är att ha en kusin, syster, kompis som blev uppäten av en tiger... Men vi kom fram till att det ändå är en bra grej att tala om på fester “uhu, när jag ser din randiga tröja tänker jag på, jag du vet jag kände faktiskt den där kvinnan som for till Indien för att fira sin 50-årsdag...”
Jag är då mest rädd för, i turordning; att flyga, magsjuka, trafiken, kackerlackor och sedan kommer terroristerna någonstans långt ner.
För kusinens räkning är jag mest rädd för; trafiken, magsjukan och att hon går vilse om hon inte hittat farsans borttappade lokalsinne.
Jag skickade henne i alla fall en länk till Carl Bildts blogg, så hon är uppdaterad. Han är ändå ganska positiv och tror att världens ledare kan hjälpas åt för att bekämpa terrorism.
Men att jag känner mig lat och ineffektiv när jag läser Bildts blogg... Hur hinner karln flänga runt världen på detta sätt.
Själv ska jag till midnattsfestivalen i Korpilombolo på fredag och lyssna på föredrag om isländska sagor och berättartradition. Det ni, kusinen och Bildt; Korpilombolo here I come!
|